Hybridcivilsamhälle: En tanke vidare, – från ”kulturradikalism” och kulturkonservatism till ”naturkulturradikalism”

I min värld skulle det vara möjligt att diskutera Hägglunds diskussionsinlägg om ”vanligt folk” (http://www.dn.se/opinion/debatt/sveriges-radikala-elit-har-blivit-den-nya-overheten-1.954221), Politik och hans undertryckta hat mot den intellektuella elit som han menar styr och ställer i den kulturella offentligheten ifrån en annan position än en strikt Politisk, i den meningen som Palmås beskriver här: http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=356 ). Jag är egentligen inte intresserad av att diskutera Hägglund på Hägglunds premisser eller ”kulturradikalism”, utan snarare ”ontologisk politik” och hur det som diskuteras vid köksborden kanske har en långt mer ”hybrid” karaktär än vad jag först tänkte.

Palmås föreslår att politik inte kanske främst bör förstås eller framhärda i enlighet med den moderna konstitutionens (Latour 1987; Latour 2005) uppdelning av kultur som populerad av, just det, människor på ena sidan, och natur, ekonomi eller teknologi (ofrånkomliga och deterministiska tekniska framsteg, ekonomins järnlagar, naturlagar) som externt existerande lagbundna objekt på andra sidan. Och, det är precis det här som är det som Hägglund missförstår när han i sin karikatyr anklagar exempelvis normkritiken eller queerteori osv. för att vara lager på lager av ”sociala konstruktioner”, Maktanalyser och ett pågående påhejande av allehanda minoritetsskillnaders rättigheter. Queerteori och feminism, så vitt jag förstår utvecklingen inom vissa delar av dessa filosofiska inriktningar, är inte medspelare på de här premisserna, utan utgör snarare en långt ”radikalare” utgångspunkt när det gäller vad liv, natur, teknologi, ekonomi och människa beträffar. Åtminstone om jag förstått vad författare som Parisi, Haraway, Strathern, Bennett, Terranova, Clough m fl. beskriver. Och när ”kulturradikaler” menar att det hela handlar om att dekonstruera strukturer av  förtryckande normer, det som också är Hägglunds egentliga måltavla, är inte de heller med på banan när det gäller politikens ”hybrida” natur. Ett alternativ till denna position är, som jag tror att Palmås menar, en fråga om att välja en pragmatisk naturkulturradikal vändning, i meningen av att också saker – t.ex. filer och BitTorrent-teknologi – är politiska och därmed sådant som bör lyftas in till politiska övervägningar. Grejen är att det som Hägglund, kulturkonservativa och ”kulturradikala” menar är politik och dess egentliga fält: ”Kulturen” (politik, normer, civilsamhällesaktivism osv.) också är ”hybrider” (anti-modernistiska) till sin ”natur”. I allt större utsträckning är just det som ”folk” diskuterar kring köksbordet, frågor som skapar intresse och nya gruppformationer samt därmed nya normer och värden, just det, tekno- eller biosocialiteter (naturkulturer för att tala med Donna Haraway, Bruno Latour och Palmås).

HybridCivilsamhället och ”the things of politics”

När Palmås skriver: ”Att den politiska kampen utkämpas inom ett väl avgränsat fält – “Kulturen” – som är fritt från icke-människor (teknologier, artefakter etc).” är det en alldeles förträfflig formulering som knyter an till en mer ”radikal” förståelse av hur just sanningar (om liv, vad det innebär att vara människa, vad liv är osv.) deltar i framväxandet av kulturella identiteter, värderingar och aktivism. Ja, civilsamhället är i allra största grad också det ”hybrid” till sin bio-tekno-ekonomiska natur. Tänk exempelvis på sjukdomsrelaterade gruppformationer, genetikrelaterad aktivism och sådant som olika drogrelaterade sammanslutningar med fokus på att lyfta frågor till allmän diskussion i det offentliga rummet. Psykofarmaka framtagen för att påverka mänskligt beteende är i allra högsta grad ett exempel på hur ”Naturen” är artificiell, i samma mening som ”the human genome” programmet förändrar idén om liv och vad ”natur” är genom att visa hur artificiellt livet kan vara. Sådana ”saker” och hur de definieras och beskrivs bildar nya förutsättningar för att tala om civilsamhällets hybrida karaktär.

Det är inte bara ”saker” som visar sig vara politiska i definitioner som har att göra med filer, bits och informationslagringstekniker, även DNA, gener, ”livet”, AIDS (”health activism”), ”energi/miljö” osv. blir politiserat på ett liknande vis. Antropologen Paul Rabinow (1992) har använt sig av begreppet ”biosocialitet” för att beskriva denna process. Begreppet kan användas för att förklara framkomsten av nya grupper med gemensamma intressen och skapandet av t.ex. ”biologiska identiteter” (jmf identitetspolitik). Det utgör således ett intressant exempel på vad Bruno Latour skriver om som ”reassembling the social”, och hur nya kunskaper, sanningar och förståelse av liv är och vad människan är – förändrade förhållningssätt och insikter – kan involveras i ”reassemblings” av kulturella, sociala, ekonomiska och politiska praktiker; ”saker” som omdefinierar liv, t.ex. genetiskt betingade sjukdomar, alkoholism som ett sjukdomstillstånd som regleras på kemiskt väg, kemiska substanser som inverkar på depressioner osv., (omklassificeringar av sjukdomar som beroende av misstänkta gener, kemisk obalans, rubbade belöningssystem osv.) inverkar på identiteter och vad man uppfattar som att man kan göra åt dem. Nya tillfällen öppnar sig för att identifiera sig med andra, och sig själv; organisering sker på nytt vis i ett ”hybridcivilsamhälle” (t.ex. ”health activism”, ”health advocacy”, ”green living experiments” osv.)

Photo credit: Colin Beaven

Filosofen Noorje Maares (2007; 2009) har diskuterat en rad liknande exempel i sina studier av ”green living experiments”, där nya former av ”grön aktivism” öppnar upp tillfällen för människor att engagera sig på en konkret vis i relationer till hemmet och de sociomateriella arrangemang varmed man låter sina rutiner och vardagsvanor omstruktureras tillsammans med t.ex. energimätare och egenhändigt ihopknopade bloggar. Att på det här viset erbjuda vardagens och hemmets materiella objekt att delta i formationen av nya offentliga angelägenheter där ”naturkulturradikala” experiment kan delta i den ”ontologiska politiken” och sprida engagemang i människors vardag utmanar traditionella föreställningar om var Politik görs. Civilsamhällets 1990-tal, där fokus i den akademiska debatten framför allt kom att handla om de ”de nya sociala rörelserna”, normer/”Kulturen” och minoriteternas rättigheter, kan möjligtvis breddas med ett ökat intresse för ”the things of politics”, där sådana sociomateriella experiment som exempelvis ”green living” och offentliga angelägenheter utgör pragmatiska ”naturkulturella” delar av ett framväxande HybridCivilsamhälle.

ANT, ”kulturlighet” och emergens

Adj.1.neighbourly – exhibiting the qualities expected in a friendly neighbor (http://www.thefreedictionary.com/neighbourly)

Jag funderade på titeln på Latours senaste bok, Reassembling the Social (2005), och samtidigt återkom hela tiden en tanke på begreppen kultur och kulturlighet som gäckat mig på sistone. Det hela slog mig medan jag satt och svarade på ett e-postmeddelande från en kollega där vi diskuterat frågan om normer och assemblage (DeLanda 1997; 2006). Jag blev intresserad av att konstruera ett assemblage där dynamiken mellan element, inklusive normer, kunde fungera tillsammans med vardagsexempel och tanken på emergens. Min idé om det hela var tämligen oöverlagd, jag kan inte så mycket om normteori, men såg ut ungefär så här:

Normer och assemblage(?):

Ett assemblage är ju, vad jag utgår ifrån, en dynamisk sammankoppling av singulariteter (olika element; människor, hjärnor, kroppar, institutioner, teknologier, planer, skolreformer osv.) som tar bort fokus från subjekt/objekt relationen, men som på olika sätt behåller ett slags specifik identitet. Normer i någon mening borde ju absolut vara del av en sådan ”relativ invarians”. T.ex. normer i skolan osv. som upprätthålls eller hålls efter med hjälp av olika kontrollinstanser, rumsliga och tidsliga beteenden etc. Det som egentligen är det intressanta, åtminstone med D&G:s formulering av sitt projekt med assemblage och de ständiga ”flyktlinjer” som skapar just den där variationen i ett annars till synes stabilt tillstånd ( ”norm/-al-tillståndet”) är kanske anomalins (den mutationsbenägna variationen på mikronivå) roll: krafter som potentiellt skapar förändring; det som undergräver helheter och olika art-normer, exempelvis ”arten” skola och ”skol-normer” (nya sätt att lära; avarter från traditionella stereotypa föreställningar om lärande; nya fysiska förutsättningar med teknologier, lokaler, träning med grupparbeten istället för individuellt lärande för att stimulera diskussioner osv.). DeLanda, som är assemblage-fantast, har ju också skrivit en del av normers roll i generering av kulturella assemblage som sociala grupper, språk osv. Han menar att normer är ett slags replikatorer som lärs in i vertikal riktning (t.ex. genom föräldrar eller kanske lärare till barn och studenter). Men dessa finns ju också alltid i relation till sådana aspekter som ”ordnar” eller håller efter upprepningen; olika ”enforcement mechanisms” (tänk Foucault här; eller grupptryck; eller regeringskansliet eller vilka det nu är som formulerar uppträdandekoder för skolan; eller objekt som en fartbula och korridorer med videokameror). Så jag skulle, utan att direkt kunna det där, också tro att normer kan tänkas som ett slags ”performativ” makt, men som med allt annat, i relation till dess roll i en heterogen sammansättning av element som inte kan reduceras till det specifikt ”diskursiva” (slå mig inte för att säga så, men annat än tal)? Dessutom är ju normer alltid utsatta för konkurrens av andra flöden som sprids horisontellt istället för vertikalt; t.ex. i skolan skapas ju normer som traderas vertikalt i former av påbud osv., men där finns ju en uppsjö av andra idéer och regler som utvecklas genom interaktion mellan lärare, mellan studenter osv. som liksom existerar i samvaro med varandra.

Vad som slog mig i efterhand var något som kanske inte direkt har med normer att föra, utan snarare med ”kulturlighet”; generering av ”enhetlighet”, inklusive preferenser (individuella och kollektiva), normer och värderingar. För om det är så att en skola, inklusive alla de aspekter som räknas upp i tankarna ovan, plötsligt börjar bete sig – relativt kontinuerligt över tid – i form av ett mer eller mindre kontinuerligt mönster, skulle man då kunna tala om att det är frågan om att skolan s a s har en viss typ av ”skolhet” över sig. Det förefaller som att ett specifikt samspel mellan dessa komponenter kan komma att uttrycka exempelvis en skola som ”skötsam”, där förstås en hel del normer av olika slag deltar i upprätthållandet av denna skötsamhet; ”skötsamhetskultur”. Det skulle innebära att det evolverar en mängd olika ”arter” av skolor”, där variationer och mikromutationer pågår hela tiden och där förskjutningar sker. Som hela tiden måste relateras till olika ”enforcement mechanisms”. För att förklara exempelvis ett grannskap, kan man lite elakt, påstå att ”social science” framhåller sådana abstrakta strukturer som Klass, Makt eller Rasism. Medan ett mer ANT-inspirerat perspektiv snarare ser till varje grannskap som en serie händelser där ”grannskaplighet” och grannskap uppstår, inte något som kan tas för givet eller som existerar oavsett interaktion.

Vad menas? Jo, istället för att utgå från exempelvis Makt, kanske man väljer att utgå från en fartbula. I ett område där det bor barn bestämmer man sig för att placera ut fartbulor. Bilar saktar ned och effekterna av snabba billfärder i former av rädda barn som beter sig annorlunda på grund av bilarna förändras; effekterna av snabba bilfärder ”översätts” till att hanteras av fartbulorna. Kidsen, nu fria att leka på andra sätt, hänger sedan med varandra, lekarna tar nya vägar och därmed deras samvaro tillsammans. Sedan kanske ungarna, som ofta hänger många tillsammans åt gången, kilar hem till någon av familjerna för att leka inomhus. Föräldrarna lär känna barnen, som leder till att de telefonerar till andra föräldrar. ”Ja, Bosse är här, jag säger till honom att det är mat kl. 18”. Interaktionen leder till att man skjutsar andras barn till fotbollsträningen och så vidare; man utbyter tjänster och gentjänster, grannskaplighet börjar utvecklas och grannskapet blir verkligt. Grannskapet agerar som en aktör att räkna vid exempelvis påbud från kommunen om sophämtning eller när pizzerian intill vill öppna uteservering. Detta utan att involvera abstraktioner som Makt in i ekvationen. Det är ju förstås inte så att vägbulan ensam ger grannskapet, utan samspelet mellan en mängd olika element ger upphov till en entitet en skalnivå upp, så kallad emergens. När grannskapligheten väl uppstått är det exempelvis svårt att bortse ifrån hur tjänsten som killen i huset bredvid erbjöd mig förra veckan också genererade ett flöde av interaktioner i former av gentjänster. Men där finns också andra moment av mer ”begränsande” karaktär; det kanske inte ses med blida ögon om grannens hustru kommer hem med en okänd man. Ryktesspridning, överträdelser och endogena tillstånd genererade av säkerhetskontroller utvecklas som håller grannskapligheten vid liv. Grannskapet, som existerande entitet, agerar tillbaks på de delar (familjer osv.) som utgör de delar varmed helheten uppstår. Tills den dagen då något går snett och jämviktsläget förskjuts för långt. Någon kanske spelar för hög musik och grannen i huset bredvid blir så förbannad av misskänningsgärningen att han nitar grannen. Det hela eskalerar till obalans och musikterroristen flyttar. Det hela resulterar i en kaskad; övriga grannar känner inte längre igen sitt område, grannskapet är sig inte längre likt, det är bäst att flytta innan det går för långt. Man kan förmoda att området och de nya boende som flyttar in gemensamt genererar ett nytt jämviktstillstånd, nya ”comfort zones”. Det hela är ett förlopp där mänskliga och icke mänskliga aktörer relateras allt mer eller tätare samman till att till slut bli ett grannskap och granngemenskap.

Actor-network Theory and Culture

Actor-network theory was developed by Latour and his colleague at Mines Michel Callon and the British sociologist John Law. Latour’s version of this theory argues that cultures work as networks, with objects and people as acting and being acted on to create culture. ANT suggests that culture is a process in which objects (the actors, be they human or non-human) and ideas interact on the same level and with the same ability to create change in a culture. The driving force behind the process in these networks is the desire on the part of individuals, institutions, and objects to win acceptance for a particular kind of knowledge (this must be expanded to practices, ideas, memes, styles, fashions, etc). This acceptance is gathered by the actors interacting with one another, sharing and trading knowledge and expanding the network. Thus the scientists at the Salk Institute created and promoted their form of scientific knowledge through their interactions in the lab with each other and with their experiments and equipment, and also with those outside the lab through collaboration, publication, and competition (Latour 1987; Latour and Woolgar 1979). These are important issues for thinking culture as process; or the fluidity of culture/technology/nature hybrids. And, it is a view of culture as the processes whereby certain “traits” – say an idea, a representation, a certain way to greet family-members, a gesture – propagate. For Latour the Pasteurization of France happened through these kind of processes, and a certain “foodculture” or a change in French foodculture came about. Another way to conceptualize these thoughts would be to describe culture through a cultural evolution approach:

 

Culture evolves through the advent of cognitive causal chains, which span across individuals and their environment, and which distribute mental representations and public production in the population and its habitat. Institutions are characterized by the specific causal chains that distribute representations. These chains include representations that cause the recurrence of a series of events and thus regulate the distribution of a set of representations to which they themselves belong. Saying that some cultural phenomenon is an institution is, in this theoretical framework, explaining that some representations that are part of the cultural phenomenon cause it to endure. (Christophe Heintz 2007)

 

Cultures are not [at least not in the way we traditionally allude them to be]topographically closed units (like a village or the Salk Institute; i.e. the traditional anthropological definition of cultures as bound to place, region etc.), nor are they typologically closed (identities or categories of that or this kind of people with certain properties dispersed among the particular population in question; i.e. the version of anthropological definition of culture as “shared values” or “a way of life” that defines you as part of a Culture/a Whole, even though these patterns do exist as results – they are not starting points for an “ANT-informed” version of culture studies). Instead I would say that the focus shifts from product to processes whereby patterns emerges; a dynamical process approach, where Latour would suggest to us that we ought to follow the mediators – “things” mediating and associating stuff into cultures.

Cultures are topologies (emergent phenomena with structures that follow the dynamic interactions between heterogeneous elements giving rise to different more or less open patterns of interaction: culture-processes). One way to conceptualize this topological and spatial recognition that resonates well with contemporary globalization processes is the concept of scapes (Appadurai 1996). What scapes does, as a “thought-image”, is to bring to the fore how culture(s) now can be theorized as spatial multiplicities; global projects such as large social entities works on several different social scales, and various spatial levels. Different temporalities mix with spatial multiplicity. A scape is an intersection of several different scales, and not reducible to any single one. As Sloterdijk would have it, no man is an island; or we are “spheres”, “being-with-the-world”; a household; the womb etc. Cultures as scapes grasp this radically relational and process-like approach to culture-as-process (for instance “globalization”). Still, scales condition each other, act back and push forward (like genes, proteins, cells, organs, organism and environment), without determining the others. They condition and constrain each other. Feed forward and feedback. The scape figure extracts these aspects of the landscape feature of the term. But, Appadurai is keen to remind us that the cultivation in question is not bound to any particular place, but, rather, a process that happens in movement (information flows, immigrant movements, product flows etc.); against gravity (against deep structure, essence, place and identity, etc.). 

 

Sometimes these cultural dynamics give rise to rather homogeneous compounds, like 17^th century French culture with the city of Paris as a strong centre for distribution and controlling a process of cultural homogenization of large geographical areas, populations, customs, language etc. This of course changes with, for instance, the introduction of communication technologies such as railways and later on, the Internet. These material objects and cultural artifacts thus work as sources for cultural change; a state prior to cultural stasis, or stable state “Parisian culture” as in the example provided above. This is one important lesson that we can draw from reading and trying out ANT-methodology in our studies of culture inspired by ANT’s typologically informed process-ontology, theory of translation, or associational ontology. My own interest in this kind of culture-analysis rests with its materialist- and/or “object-oriented” connoctations. I am stutying, or at least plan to study, what I choose to call “Culture of Ethical Consumption”. Given the tools provided by ANT for studying culture, this means that in my case I have to stay close to how, where, with what, by whom, and so on, that cultures of ethcial consumption are translated, where “stuff” gets associated into smaller or larger compunds of actants interested or supporting ethical consumption. What groups are contaminated? What channels, media, Internet etc. provide structures for communciation? What plans, devices, standards etc. mediate “ethical products” and therefore afford consumers to become “ethical consumers”. What social constraints work as “resistance barriers” to such a change? Being ethical isn’t an abstract value to be found in practices already defined by some universal human standard; it is hammered out, afforded and enrolled through various market devices, enlisted demands, plans and lists for purchases, guides, and so on ad infinitum. Also, Culture of Ethical Consumption works on several different scales, not only through networks of actants, object-mediators or material arrangements prescribing certain actions, it also works on several social network-scales; municipal politics, lifestyles and social groups, social movements, families, schools, and ethcial traders or companies. And, importantly, this kind of culture-analysis cannot be done by, for example, textual analysis of documents without considering “discourse in context” (discourse analysis) or economic (Marxist) ideology-critique which give away all answers either to meanings, interpretation, or economic determinations by recourse through a master narrative of social forces acting from the outside on circumsbribed individuals trapped forever in the nets of power (“power game” of Foucault?).

HybridEtnologi: På återbesök hos Latour och ”kollektivets” politik

Det främsta målet med en etnologi baserad på en hybridmodell är att konstruera ett objektorienterat perspektiv för forskning som undviker att falla in i den hegemoniska “språkliga fällan” eller den “kulturella vändningen”: istället för att forskaren enbart förlitar sig på en slags analys, tvingar hybridmodellen forskaren att förklara forskningsobjektet i all dess mångfald. Till exempel, när forskaren undersöker objektet Varumärke eller Star Wars fans i världen, skulle inte hybridmodellen tillåta forskaren att välja en specifik dimension för att förklara dess existens. Problemet med att välja en dimension är att det bara avslöjar och, än värre, prioriterar en aspekt av varumärket eller Star Wars fansen och negligerar andra faktorer.

Föreställ dig att jag analyserar den diskursiva konstruktionen av varumärken eller Star Wars fans i olika diskurser. Oavsett om analysen av dessa diskurser skulle visa vara ovärderliga skulle dess språkliga bias missa att fånga in objektets hybridnatur. Resultatet av att undersöka den diskursiva konstruktionen skulle bli att finna sig själv fångad i den ”språkliga vändningen”. Hybridmodellen skulle däremot inte negligera vikten av spridning av diskursiva meningsutsagor om Varumärken eller Star Wars fans, men den skulle med bestämdhet hävda att där finns andra dimensioner som konstruerar objektet [politisk ekonomi, miljöfaktorer, teknologiska aspekter, geografiska, biologiska o.s.v.].

Utmaningen för forskaren är att begreppsliggöra hur alla dessa dimensioner sammankopplas och influerar varandra hos forskningsobjektet. Detsamma gäller exempelvis för konstruktion av forskningsobjekt som sociala rörelser eller konsumtionskulturer som till exempel etisk konsumtion. Det kanske blir som tydligast i fall såsom kampen om oljetillgångar och formerandet av politiska rörelser som i El Alto i Bolivia 2005 där rörelsen organiserades av folkförsamlingar i ett rådsliknande organ – Federation av grannskapskommittéer (Fejuve), vattenresurser i Cochabomba 2000 och valet av Evo Morales till Bolivias nya politiska ledare, eller varför inte vägblockader i England hos de tidiga föregångarna till dagens Reclaim the Streets rörelser o.s.v. Självklart är ju t.ex. en vägblockad en kulturell artefakt som inkluderar vägen (materiell), men det är ju ingen diskurs eller enbart en betecknad referent i ett språksystem. Lika lite som t.ex. ett par byxor av ett speciellt varumärke enbart är del av ett språksystem och inte har något annat värde eller funktion för den enskilda individen. Vägen har ju en massa materiella kapaciteter som exempelvis att bära bilar eller aktivister som formerar sig i aktioner och sociala organisationer. En yta att samlas kring där diskurs kan produceras. Detsamma gäller för artefakter som oljeraffinering, vattenförsörjningssystem, förekomsten av ett kärkraftverk, naturkatastrofer, frånvaron av vägar (återigen Bolivia, denna gång Chapare) o.s.v., som alla kan utgöra ”agenser” i formerandet av politiska rörelser.

Dessa rörelser är alltså inte bara en fråga om att sprida meningsinnehåll eller ideologiska budskap. En massa arbete går åt för att hålla samman de heterogena delar som länkas samman i nätverk. Där ingår också, förstås, diskurser, värden, meningsinnehåll, identiteter m.m. men inte enbart. I boken Politics of Nature: How to bring the sciences into democracy (2004) beskriver Latour den här ontologiska utgångspunkten med det kryptiska begreppet ”kollektivet” som summerar tanken att det bara finns ett ontologiskt plan, ”den platta ontologin”, och att man därför inte ska tillåta sig ge någon enskild dimension förtur i analysen; att värden finns i den mänskliga kulturen, men fakta i den stela, stumma naturen. Värden måste också studeras som emergenta strukturer, framavlade ur enträgen kamp om överlevnad i relation till specifika ”fitness landscapes” [sociala dimensioner, men också distributionsspecifika villkor som är avgörande för dess överlevnad]. Värden kanske inte är långt annorlunda att studera än exempelvis tesen om hur våra kognitiva förmågor att minnas [kognitiva, biologiska och fysiska egenskaper i hjärnan] avgör hur språkliga kulturer väljer att strukturera sånger, texter och kunskap? Liksom dessa ”kulturella” objekt kräver sina materiella förutsättningar för att överleva, gör inte också värden det? De finns ju inte bara där redan i praktiken att s a s avslöja eftersom de egentligen bara uppfattas som just stabila objekt i efterhand, när arbetet och framavlandet och bortsorteringen gjort sitt. Att ”göra dem explicita” är en del av deras existens och detta inbegriper såklart allehanda ”icke-mänskliga” aktörer.