A lot of questions about affect, mind and the body: the result of too much literature at the same time? In need of sorting…

Can we get negative and positive emotions actually installed in our body? Is it actually possible to em-body and in-corp-orate negative and positive emotional states in our body-brain tissue; i.e. embodying emotions as part of our being? The processes of “patterning the viscera” that Damasio terms the “somatic markers hypothesis”? Sarah Ahmed writes about how orientation matters in terms of orientation mattering. Cold bloody materialism it is. In a good way. Could it be that the feelings that correspond to and impel particular bodily responses have gotten into the affective repertories of bodily expressivity; i.e. the somatic repertories accompanying for example activism, including a variety of culturally and discursively identified symbolic indexes used for communicating them verbally, as well as discoursing about their value? Some researchers even suggest the possibilities of a positive dialectics between affect and discourse, such as when a rational understanding of, say Håkan Juholt or Obama, over time becomes emotionally part of our relationship towards him/her and underscores the way we respond to Juholt/Obama. The discursive positively feed into the affective, and vice cersa. For example, if we feel a direct aversion against Juholt/Obama, this could develop into a discursively and rationalized understanding of this aversion based on arguments, knowledge et cetera. It is a mind blowing circle it is! Nevertheless, research continues to propose that feelings – or better, “feelingly” – is the way we, as humans, ordinarily go about our lives – if not a particular situation calls for our necessarily rationalised discursive reason to come forth and become the primary way we orient towards our environment. So, feelings, not reason or representation is primary (cf. Damasio; Gallager; Protevi; Massumi et cetera). This is, of course, hard for academics to accept, belying our particular tendency to stand back and reflect on everything and not just – as Nike suggest – “just do it”. When coping at our best we see the world feelingly, as Jasper suggest (Shakespeare, King Lear); not rationally, “reflectingly” or “mindedly” in the narrow sense of the words. Can we access body and affect, the corporeal and affectivity through mediated discourse? Possibly, as indexes of body and emotion states, but still, as fixed (signified) not lived (movement). Could the physiology that “noses” in the perfume industries (Latour) or civil society activists (Protevi) see, recognize, and feel actually be the embodiment and manifestation of something that is primarily mental-emotional states; i.e. embodied affective cognition?  Connolly suggests the term “affect imbued thoughts” and “proto-thought” for similar processes. Could it be the way the person is running his or her brain that ultimately creates the physiological symptoms and expressions; i.e. what Damasio terms somatic markers that causes the brain to call out particular patterns of neuro-activity once stabilized into stable structures? What if it is through the process of habituating the typical state of mind about particular behaviours, expressions and emotional repertoires, for example in activism and its critics, that actually drives and causes the state to become, as it were, “inscribed” in a person’s body?  What if experiences of activities or a particular categorized state of being such as paranoia or emotional relationship to “normative discourse”, such as activism, social inequalities and the famous example of “why poor people don’t steal”, and all the positive and negative emotions associated with it, actually gets into the person’s physique? These questions suggest a different model about how to think about subjective experience. But, importantly, what these questions share is a focus on the individual level of experience. From a socio-cultural, historical and power sensitive perspective, we need to add how individual subjects necessarily are socially embedded and how this fact contributes to our understanding of the embodiment of particular subjectivities. Could it be that because our mind is connected to our bodies through our central nervous system and because our mind communicates to all parts of our bodies— that the outer behaviour occurs; subjective experience and somatic repertoires, bodily comportments, and sensibilities are co-constitutive or, rather, co-existent and different “perspectives” but same? Style and taste, judgement and etiquette are part of a connected repertoire of habituated embodied embedded being. But, the structure of our minds and our outer behaviour is dependent on our accumulated experiences, whether perceptional information or through feeling states. And, these experiences are dependent on social processes and socio-material environments, providing the individual with input, norms, values, objects, artefacts and environment; i.e. “set ups” (Latour). That mind can embody emotions is obvious in the most basic (innate?) of all our mind-body functions, the fight/flight arousal syndrome (cf. James) but paradoxically inverted in situations of “proto-empathic identification” where we attribute subjectivity to bodies and movement repertoires – pre-subjective mechanisms of neuro-order size works to inform mind; you don’t have to be in actual danger to set it off; you don’t even has to face a living intentional human being to attribute it with subjective experience, intention or emotion states (mirror neurons will take care of that for you, Gallager).  All you have to do is think, remember, or imagine or encounter a situation that include something fearful, empathic or disgusting and movement occur. Your body will oblige.  It is “wired” to respond.  Your mind or consciousness will emerge. It is, well maybe, hard wired? Possibly, all of our emotions can and do become embodied in certain areas of our body?  Recent research suggest that the patterning or habituation of response can become so incorporated that it becomes “body memory.”; it becomes part of our embodied being – the way we tend to affectively attach to particular issues, objects, entities et cetera -, our embodied affective cognition and being in the world, our sense making apparatus. That is, the body “remember” how to run the pattern.  The neuro-pathways have become organized so to speak so that they have a readiness for certain responses. Bourdieu would be proud to include this as part of his habitus concept as a particular way of judging, experiencing and being in the world, and Latour would gladly include it as part of his “learning to be affected” theory about how the body learns to be affected through encounters. It is the accumulation of affect, emerging through or the result of repeated encounters, being registered as affection, the accumulated experience of affective readiness that corresponds to an idea of an embodied and embedded subjectivity. But, this perspective rests solidly on an open view on how bodies learn to be affected and embody particular affective embodied cognition repertories.

See also:

Embodied simulation: From neurons to phenomenal experience

varför är det viktigt att veta något om konsumtionsvetenskaplig eller ekonomisk teori för att förstå, förklara och undersöka konsumtion?

Människors handlingar, val att konsumera vissa produkter och tjänster och att leva på vissa sätt framför andra har alla direkta eller indirekta konsekvenser för miljö och klimat.

Konsumentbeteende är en viktig beståndsdel i mycket av mänsklig påverkan på klimat och miljö, men är sällan diskuterad ur ett specifikt konsument- eller konsumtionsforskningsperspektiv.

Ett alldeles särskilt dominant teoretiskt perspektiv på konsumenten utgörs av vad vi kan kalla ”den rationelle konsumenten”, sprunget ur idéer om att människor har kapaciteter att göra rationella val. Det är ett perspektiv som är kompatibelt med idén om den fria marknaden där alla har samma tillgång till information och möjlighet att påverka producenter och varuproduktion (efterfrågan av varor) genom preferenser (vad marknadsförare kallar för behov) för olika saker.

Den rationelle konsumenten som gör rationella val

Den här teoretiska modellen utgår ifrån att konsumenter fattar beslut genom att kalkylera sina individuella kostnader och fördelar som olika handlingsvägar medför och att konsumenter väljer det som optimerar deras förväntade fördelar (se t.ex. Gabriel & Lang 1995: pp; Hansson 2010 forskningsöversikt). Jaha, och vad fasen innebär det mer konkret? Att människor gör optimerade kostnadsanalyser relaterat deras konsumtion. Är det värt det? Att göra en sådan analys kräver fri tillgång till information och översyn av sina prefenser betingat sina tillgångar (av olika slag). Då beter jag mig s a s rationellt.

 

Den franske marknadssociologen Michel Callon har på ett utmärkt vis beskrivit hur den rationelle aktören s a s möjliggörs, inte genom att friställas alla relationella sammanhang och villkorsbetingelser, nej snarare motsatsen, genom att vara s a s inbäddad på ett alldeles specifikt vis. Nick Srnicek skriver:

 

”For actor-network theory, we’re embedded within socio-technical assemblages – a

collection of human and non-human actors that comprise our modern-day world. Michel

Callon takes this basic presupposition, and raises a traditional economic question. Basically,

how do calculative agencies arise? [läs kalkylerande agenter som ungefär = lika med rationella konsumenter som agerar på marknaden] Or in other words, how does the rational, economic actor of neoclassical economics arise? Now in standard economics, this actor has perfect knowledge and perfect rationality. She can immediately grasp all of her preferences and choose the best option in any particular situation. Clearly, that’s not the case in real-world economics – we’re subject to very strict limitations with our abilities. [det är ju det här som är lite av kruxet; vi är liksom alltid redan inbäddade och betingade av relativt begränsade kapaciteter, som t.ex. tankeförmåga, tid, ekonomi etc.].  And so Callon tries to

show how this limited rational actor can emerge. [det är alltså inte så att den rationelle konsumenten inte skulle finnas, bara det att det är en alltigenom väldigt begränsad rationaell agent] And the answer he comes up with is framing. Rather than the actor taking into account every single link it has to other actors, and rather than taking into account every single piece of knowledge it has access to, Callon argues that “framing demarcates, in regards to the network of relationships, those which are taken into account and those which are ignored.” (The Laws of Markets, 15, citerad i Framing Militancy)

Även om det är ett väldigt långt citat är det helt enkelt nödvändigt för att förstå hur teorin om den rationelle aktören eller konsumenten inte i sig är felaktig, men att den vilar på en uppsättning extrema villkorsbetingelser. Ekonomer och andra samhällsvetare inom den här forskningstraditionen menar att motiv och preferenser förtydligas genom hur konsumenter spenderar sina pengar på marknaden. Till exempel: människor uttrycker oro för klimat och är motiverade att utföra ”hållbara” handlingar beroende på medvetenheten om konsekvenserna de tror att klimatproblem har för dem själva (egoistiskt), andra människor (altruistiskt) eller djur och växter (biologisk mångfald som motiv och angelägenhet). Konsumenter väljer därmed produkter som motsvarar deras förväntningar på välmående och funktionalitet. Rationellt helt enkelt. Modellen beskriver individen som någon som har tillgång till all relevant information angående sina konsumtionsval, samt utrustad med kapacitet att väga för- respektive nackdelar kring effekterna av sina val. Enligt modellen har konsumenter en uppsättning preferenser, behov eller smaker men denna ”ekonomistiska” syn på konsumtion är i stort sett tyst när det gäller underliggande strukturer eller motiv gällande dessa preferenser. Ja, okej, det här är något av en strågubbe men ändå… ibland behöver man renodla.

Om man då föreställer sig att konsumenten ska göra ett val mellan två ”likvärdiga” produkter, säg t.ex. servicen el, kan det bli lite intressant. Säg att vi har vid handen en konsument som ska teckna nytt elavtal och väljer mellan ”grön” el och ”ful” el (t.ex. kolkraftsproducerad). Servicen är densamma och ”behovet” är konstant vad gäller konsumenten (därför att teorin som sådan erbjuder oss att tänka ett precist och uträknat ”need” som kan vara konstant och går att s a s avslöja, istället för det mer raffinerade begreppet ”wants” som konnoterar en mer socialt, kulturellt och historiskt betingad preferensram), men produktionssättet skiljer sig. Priset skiljer sig naturligtvis åt eftersom den gröna elen är dyrare att producera. Vad väljer konsumenten? Priset är avgörande eftersom alla s a s har vissa begränsningar och någon slags smärtgräns vad gäller kostnader. Men hur ska man tänka kring det där ”gröna” värdet? Och behovet då? Teoretiskt finns det inget som säger att konsumenten skulle välja den gröna elen om det inte är så att det ger något slags mervärde förstås. Mervärdet i det här fallet består i ett slags ”common good” eller ”allmänt värde” som skulle vara avgörande för konsumentens val. Men hur vet denne att andra medmänniskor kommer att välja samma, dvs. så att det gemensamma goda inte bara betalas av mig? Den s.k. ”free rider-problematiken” uppenbarar sig; möjligheterna att hänga på och inte själv betala kostnaderna.

Vidare är det är ingen som förväntar sig (?) att den vardagliga konsumenten är benägen att ta till en fullskalig livscykelanalys och översyn av inverkan på miljön i relation till sina framtida inköp när de går å väljer produkter i hyllorna och raderna i storköpet eller för den delen den gröna elen. Därtill faller liksom etiska och andra överväganden ofta till föga i stundens ingivelse eller får stå tillbaka för ekonomiska överväganden. Olika infall och påbud pockar på uppmärksamheten. Dessutom bör man ta de där marknadsförarna i betänkande (tack Per för att du påminde mig). Det är väl ingen som på ett realistiskt vis förväntar sig att konsumenten både ska vara s a s ”lingvistiskt” lika svängd som en professionell ”lurendrejare” eller för den sakens skull, så psykologiskt sofistikerad att konsumenten rår på professionell och forskningsunderstödd marknadsföring som dessutom är helt uppbyggd kring idén och praktiken att övertala eller åtminstone locka konsumenter att handla. Inom samtida marknadsföring, där man lutar sig tydligt mot modern neuropsykologisk forskning, ligger de ofta s a s steget före. Dvs. det är svårt att hålla tungan, informationen, känslorna och annat rätt i munnen utan att s a s ”åka dit” och inte handla rationellt. Det är därför också en del av problemet med idén om att övertala och ”informera”, dvs. det träffar rakt i hjärtat på frågan om den s.k. ”konsumentmakten”, det som jag påtalade i förra bloggposten. Den där enskilda konsumenten som är fullinformerad och därför laddad med konsumtionsmakt. Problemet med lockelser och marknadsinformation är centralt när det gäller frågan om konsumentmakt. Neoklassisk ekonomisk teori bygger på idén om att konsumenternas val leder till att producenter som producerar grönare produkter är beroende av, bland annat, en fri tillgång till information. Något som inte direkt är varken möjlig eller, enligt Callon, empiriskt tillgänglig i vardaglig mening. Principen om välinformerade rationella val är som en generell regel livsnödvändig för en effektivt fungerande marknad. Men, och det är lite av kruxet, flödet av produkt- och service information kan knappast påstås vara fritt tillgänglig och överskådlig i t.ex. Sverige eller andra moderna länder. Snarare är information högst villkorsbetingad (vem producerar och hur produceras och sprids den och vilka antas ta emot densamma?), medierad (via finfina marknadsföringskanaler, managers, et al) och del av ett slags ”psykologiserad” flod av meddelanden som produceras inom de s.k. kreativa industrierna.

Diskussionen inom konsumtionsforskningen är ofta men förstås inte alltid problematiserande och framåtblickande, och erbjuder därför sällan några ”quick fix” lösningar som ofta efterfrågas av politiker eller andra beslutsfattare.  Just sådana snabba lösningar i form av exempelvis mer information om produkter, varor och tjänsters miljö- och klimatpåverkan framhålls då som en lösning på hur människor s a s väljer fel. Upplysning och tillgång till korrekt information skall alltså uppbåda motivation hos konsumenten att göra klimatsmarta val.

Inte bara individer eller personer, utan även organisationer och objekt, produkter och service av olika slag är ju ”inbäddade” och ”inbäddande” och svåra att separera från sin respektive relationella kontext. Vi guidas lika mycket av vad människor runt om omkring oss gör och säger och ”konsumtionsspelets regler” som våra egna personliga val. Ofta finner vi att vi oss ”instängda” i ohållbara beteenden oavsett våra goda intentioner att göra annorlunda. Vid sådana omständigheter är tal om ”konsumentmakt”, ”fria val” och ”laissez-faire” marknaden kanske varken tillräckligt eller av stor hjälp. Ungefär på samma vis som vi inte kan tänka en människa fri i förhållande till det språk, de konventioner osv. som hon föds och lärs in i och med, dvs. blir del av och tar del omvärld med hjälp av, är det svårt att se enskilda konsumtionsval som oberoende av sin omgivning och dess historiska kontext. Nej, istället bör abstraktionen ”Människan som konsument” förstås som en komplex uppsättning feedback loopar mellan olika ekologiska eller systemiska ordningar som verkar i relation till varandra och inte sällan i kontrast till varandra. Dessutom blir ju varje individ sin egen agent beroende av dess relationer till omvärld, grupper, teknologier, biologi, miljö, industri, osv. osv. Och, inte minst (och för att s a s argumentera lite grann emot Callon, Latour osv.) beroende av dess ”tillbakadragande” från specifika relationer (Harman, Graham).