A lot of questions about affect, mind and the body: the result of too much literature at the same time? In need of sorting…

Can we get negative and positive emotions actually installed in our body? Is it actually possible to em-body and in-corp-orate negative and positive emotional states in our body-brain tissue; i.e. embodying emotions as part of our being? The processes of “patterning the viscera” that Damasio terms the “somatic markers hypothesis”? Sarah Ahmed writes about how orientation matters in terms of orientation mattering. Cold bloody materialism it is. In a good way. Could it be that the feelings that correspond to and impel particular bodily responses have gotten into the affective repertories of bodily expressivity; i.e. the somatic repertories accompanying for example activism, including a variety of culturally and discursively identified symbolic indexes used for communicating them verbally, as well as discoursing about their value? Some researchers even suggest the possibilities of a positive dialectics between affect and discourse, such as when a rational understanding of, say Håkan Juholt or Obama, over time becomes emotionally part of our relationship towards him/her and underscores the way we respond to Juholt/Obama. The discursive positively feed into the affective, and vice cersa. For example, if we feel a direct aversion against Juholt/Obama, this could develop into a discursively and rationalized understanding of this aversion based on arguments, knowledge et cetera. It is a mind blowing circle it is! Nevertheless, research continues to propose that feelings – or better, “feelingly” – is the way we, as humans, ordinarily go about our lives – if not a particular situation calls for our necessarily rationalised discursive reason to come forth and become the primary way we orient towards our environment. So, feelings, not reason or representation is primary (cf. Damasio; Gallager; Protevi; Massumi et cetera). This is, of course, hard for academics to accept, belying our particular tendency to stand back and reflect on everything and not just – as Nike suggest – “just do it”. When coping at our best we see the world feelingly, as Jasper suggest (Shakespeare, King Lear); not rationally, “reflectingly” or “mindedly” in the narrow sense of the words. Can we access body and affect, the corporeal and affectivity through mediated discourse? Possibly, as indexes of body and emotion states, but still, as fixed (signified) not lived (movement). Could the physiology that “noses” in the perfume industries (Latour) or civil society activists (Protevi) see, recognize, and feel actually be the embodiment and manifestation of something that is primarily mental-emotional states; i.e. embodied affective cognition?  Connolly suggests the term “affect imbued thoughts” and “proto-thought” for similar processes. Could it be the way the person is running his or her brain that ultimately creates the physiological symptoms and expressions; i.e. what Damasio terms somatic markers that causes the brain to call out particular patterns of neuro-activity once stabilized into stable structures? What if it is through the process of habituating the typical state of mind about particular behaviours, expressions and emotional repertoires, for example in activism and its critics, that actually drives and causes the state to become, as it were, “inscribed” in a person’s body?  What if experiences of activities or a particular categorized state of being such as paranoia or emotional relationship to “normative discourse”, such as activism, social inequalities and the famous example of “why poor people don’t steal”, and all the positive and negative emotions associated with it, actually gets into the person’s physique? These questions suggest a different model about how to think about subjective experience. But, importantly, what these questions share is a focus on the individual level of experience. From a socio-cultural, historical and power sensitive perspective, we need to add how individual subjects necessarily are socially embedded and how this fact contributes to our understanding of the embodiment of particular subjectivities. Could it be that because our mind is connected to our bodies through our central nervous system and because our mind communicates to all parts of our bodies— that the outer behaviour occurs; subjective experience and somatic repertoires, bodily comportments, and sensibilities are co-constitutive or, rather, co-existent and different “perspectives” but same? Style and taste, judgement and etiquette are part of a connected repertoire of habituated embodied embedded being. But, the structure of our minds and our outer behaviour is dependent on our accumulated experiences, whether perceptional information or through feeling states. And, these experiences are dependent on social processes and socio-material environments, providing the individual with input, norms, values, objects, artefacts and environment; i.e. “set ups” (Latour). That mind can embody emotions is obvious in the most basic (innate?) of all our mind-body functions, the fight/flight arousal syndrome (cf. James) but paradoxically inverted in situations of “proto-empathic identification” where we attribute subjectivity to bodies and movement repertoires – pre-subjective mechanisms of neuro-order size works to inform mind; you don’t have to be in actual danger to set it off; you don’t even has to face a living intentional human being to attribute it with subjective experience, intention or emotion states (mirror neurons will take care of that for you, Gallager).  All you have to do is think, remember, or imagine or encounter a situation that include something fearful, empathic or disgusting and movement occur. Your body will oblige.  It is “wired” to respond.  Your mind or consciousness will emerge. It is, well maybe, hard wired? Possibly, all of our emotions can and do become embodied in certain areas of our body?  Recent research suggest that the patterning or habituation of response can become so incorporated that it becomes “body memory.”; it becomes part of our embodied being – the way we tend to affectively attach to particular issues, objects, entities et cetera -, our embodied affective cognition and being in the world, our sense making apparatus. That is, the body “remember” how to run the pattern.  The neuro-pathways have become organized so to speak so that they have a readiness for certain responses. Bourdieu would be proud to include this as part of his habitus concept as a particular way of judging, experiencing and being in the world, and Latour would gladly include it as part of his “learning to be affected” theory about how the body learns to be affected through encounters. It is the accumulation of affect, emerging through or the result of repeated encounters, being registered as affection, the accumulated experience of affective readiness that corresponds to an idea of an embodied and embedded subjectivity. But, this perspective rests solidly on an open view on how bodies learn to be affected and embody particular affective embodied cognition repertories.

See also:

Embodied simulation: From neurons to phenomenal experience

varför är det viktigt att veta något om konsumtionsvetenskaplig eller ekonomisk teori för att förstå, förklara och undersöka konsumtion?

Människors handlingar, val att konsumera vissa produkter och tjänster och att leva på vissa sätt framför andra har alla direkta eller indirekta konsekvenser för miljö och klimat.

Konsumentbeteende är en viktig beståndsdel i mycket av mänsklig påverkan på klimat och miljö, men är sällan diskuterad ur ett specifikt konsument- eller konsumtionsforskningsperspektiv.

Ett alldeles särskilt dominant teoretiskt perspektiv på konsumenten utgörs av vad vi kan kalla ”den rationelle konsumenten”, sprunget ur idéer om att människor har kapaciteter att göra rationella val. Det är ett perspektiv som är kompatibelt med idén om den fria marknaden där alla har samma tillgång till information och möjlighet att påverka producenter och varuproduktion (efterfrågan av varor) genom preferenser (vad marknadsförare kallar för behov) för olika saker.

Den rationelle konsumenten som gör rationella val

Den här teoretiska modellen utgår ifrån att konsumenter fattar beslut genom att kalkylera sina individuella kostnader och fördelar som olika handlingsvägar medför och att konsumenter väljer det som optimerar deras förväntade fördelar (se t.ex. Gabriel & Lang 1995: pp; Hansson 2010 forskningsöversikt). Jaha, och vad fasen innebär det mer konkret? Att människor gör optimerade kostnadsanalyser relaterat deras konsumtion. Är det värt det? Att göra en sådan analys kräver fri tillgång till information och översyn av sina prefenser betingat sina tillgångar (av olika slag). Då beter jag mig s a s rationellt.

 

Den franske marknadssociologen Michel Callon har på ett utmärkt vis beskrivit hur den rationelle aktören s a s möjliggörs, inte genom att friställas alla relationella sammanhang och villkorsbetingelser, nej snarare motsatsen, genom att vara s a s inbäddad på ett alldeles specifikt vis. Nick Srnicek skriver:

 

”For actor-network theory, we’re embedded within socio-technical assemblages – a

collection of human and non-human actors that comprise our modern-day world. Michel

Callon takes this basic presupposition, and raises a traditional economic question. Basically,

how do calculative agencies arise? [läs kalkylerande agenter som ungefär = lika med rationella konsumenter som agerar på marknaden] Or in other words, how does the rational, economic actor of neoclassical economics arise? Now in standard economics, this actor has perfect knowledge and perfect rationality. She can immediately grasp all of her preferences and choose the best option in any particular situation. Clearly, that’s not the case in real-world economics – we’re subject to very strict limitations with our abilities. [det är ju det här som är lite av kruxet; vi är liksom alltid redan inbäddade och betingade av relativt begränsade kapaciteter, som t.ex. tankeförmåga, tid, ekonomi etc.].  And so Callon tries to

show how this limited rational actor can emerge. [det är alltså inte så att den rationelle konsumenten inte skulle finnas, bara det att det är en alltigenom väldigt begränsad rationaell agent] And the answer he comes up with is framing. Rather than the actor taking into account every single link it has to other actors, and rather than taking into account every single piece of knowledge it has access to, Callon argues that “framing demarcates, in regards to the network of relationships, those which are taken into account and those which are ignored.” (The Laws of Markets, 15, citerad i Framing Militancy)

Även om det är ett väldigt långt citat är det helt enkelt nödvändigt för att förstå hur teorin om den rationelle aktören eller konsumenten inte i sig är felaktig, men att den vilar på en uppsättning extrema villkorsbetingelser. Ekonomer och andra samhällsvetare inom den här forskningstraditionen menar att motiv och preferenser förtydligas genom hur konsumenter spenderar sina pengar på marknaden. Till exempel: människor uttrycker oro för klimat och är motiverade att utföra ”hållbara” handlingar beroende på medvetenheten om konsekvenserna de tror att klimatproblem har för dem själva (egoistiskt), andra människor (altruistiskt) eller djur och växter (biologisk mångfald som motiv och angelägenhet). Konsumenter väljer därmed produkter som motsvarar deras förväntningar på välmående och funktionalitet. Rationellt helt enkelt. Modellen beskriver individen som någon som har tillgång till all relevant information angående sina konsumtionsval, samt utrustad med kapacitet att väga för- respektive nackdelar kring effekterna av sina val. Enligt modellen har konsumenter en uppsättning preferenser, behov eller smaker men denna ”ekonomistiska” syn på konsumtion är i stort sett tyst när det gäller underliggande strukturer eller motiv gällande dessa preferenser. Ja, okej, det här är något av en strågubbe men ändå… ibland behöver man renodla.

Om man då föreställer sig att konsumenten ska göra ett val mellan två ”likvärdiga” produkter, säg t.ex. servicen el, kan det bli lite intressant. Säg att vi har vid handen en konsument som ska teckna nytt elavtal och väljer mellan ”grön” el och ”ful” el (t.ex. kolkraftsproducerad). Servicen är densamma och ”behovet” är konstant vad gäller konsumenten (därför att teorin som sådan erbjuder oss att tänka ett precist och uträknat ”need” som kan vara konstant och går att s a s avslöja, istället för det mer raffinerade begreppet ”wants” som konnoterar en mer socialt, kulturellt och historiskt betingad preferensram), men produktionssättet skiljer sig. Priset skiljer sig naturligtvis åt eftersom den gröna elen är dyrare att producera. Vad väljer konsumenten? Priset är avgörande eftersom alla s a s har vissa begränsningar och någon slags smärtgräns vad gäller kostnader. Men hur ska man tänka kring det där ”gröna” värdet? Och behovet då? Teoretiskt finns det inget som säger att konsumenten skulle välja den gröna elen om det inte är så att det ger något slags mervärde förstås. Mervärdet i det här fallet består i ett slags ”common good” eller ”allmänt värde” som skulle vara avgörande för konsumentens val. Men hur vet denne att andra medmänniskor kommer att välja samma, dvs. så att det gemensamma goda inte bara betalas av mig? Den s.k. ”free rider-problematiken” uppenbarar sig; möjligheterna att hänga på och inte själv betala kostnaderna.

Vidare är det är ingen som förväntar sig (?) att den vardagliga konsumenten är benägen att ta till en fullskalig livscykelanalys och översyn av inverkan på miljön i relation till sina framtida inköp när de går å väljer produkter i hyllorna och raderna i storköpet eller för den delen den gröna elen. Därtill faller liksom etiska och andra överväganden ofta till föga i stundens ingivelse eller får stå tillbaka för ekonomiska överväganden. Olika infall och påbud pockar på uppmärksamheten. Dessutom bör man ta de där marknadsförarna i betänkande (tack Per för att du påminde mig). Det är väl ingen som på ett realistiskt vis förväntar sig att konsumenten både ska vara s a s ”lingvistiskt” lika svängd som en professionell ”lurendrejare” eller för den sakens skull, så psykologiskt sofistikerad att konsumenten rår på professionell och forskningsunderstödd marknadsföring som dessutom är helt uppbyggd kring idén och praktiken att övertala eller åtminstone locka konsumenter att handla. Inom samtida marknadsföring, där man lutar sig tydligt mot modern neuropsykologisk forskning, ligger de ofta s a s steget före. Dvs. det är svårt att hålla tungan, informationen, känslorna och annat rätt i munnen utan att s a s ”åka dit” och inte handla rationellt. Det är därför också en del av problemet med idén om att övertala och ”informera”, dvs. det träffar rakt i hjärtat på frågan om den s.k. ”konsumentmakten”, det som jag påtalade i förra bloggposten. Den där enskilda konsumenten som är fullinformerad och därför laddad med konsumtionsmakt. Problemet med lockelser och marknadsinformation är centralt när det gäller frågan om konsumentmakt. Neoklassisk ekonomisk teori bygger på idén om att konsumenternas val leder till att producenter som producerar grönare produkter är beroende av, bland annat, en fri tillgång till information. Något som inte direkt är varken möjlig eller, enligt Callon, empiriskt tillgänglig i vardaglig mening. Principen om välinformerade rationella val är som en generell regel livsnödvändig för en effektivt fungerande marknad. Men, och det är lite av kruxet, flödet av produkt- och service information kan knappast påstås vara fritt tillgänglig och överskådlig i t.ex. Sverige eller andra moderna länder. Snarare är information högst villkorsbetingad (vem producerar och hur produceras och sprids den och vilka antas ta emot densamma?), medierad (via finfina marknadsföringskanaler, managers, et al) och del av ett slags ”psykologiserad” flod av meddelanden som produceras inom de s.k. kreativa industrierna.

Diskussionen inom konsumtionsforskningen är ofta men förstås inte alltid problematiserande och framåtblickande, och erbjuder därför sällan några ”quick fix” lösningar som ofta efterfrågas av politiker eller andra beslutsfattare.  Just sådana snabba lösningar i form av exempelvis mer information om produkter, varor och tjänsters miljö- och klimatpåverkan framhålls då som en lösning på hur människor s a s väljer fel. Upplysning och tillgång till korrekt information skall alltså uppbåda motivation hos konsumenten att göra klimatsmarta val.

Inte bara individer eller personer, utan även organisationer och objekt, produkter och service av olika slag är ju ”inbäddade” och ”inbäddande” och svåra att separera från sin respektive relationella kontext. Vi guidas lika mycket av vad människor runt om omkring oss gör och säger och ”konsumtionsspelets regler” som våra egna personliga val. Ofta finner vi att vi oss ”instängda” i ohållbara beteenden oavsett våra goda intentioner att göra annorlunda. Vid sådana omständigheter är tal om ”konsumentmakt”, ”fria val” och ”laissez-faire” marknaden kanske varken tillräckligt eller av stor hjälp. Ungefär på samma vis som vi inte kan tänka en människa fri i förhållande till det språk, de konventioner osv. som hon föds och lärs in i och med, dvs. blir del av och tar del omvärld med hjälp av, är det svårt att se enskilda konsumtionsval som oberoende av sin omgivning och dess historiska kontext. Nej, istället bör abstraktionen ”Människan som konsument” förstås som en komplex uppsättning feedback loopar mellan olika ekologiska eller systemiska ordningar som verkar i relation till varandra och inte sällan i kontrast till varandra. Dessutom blir ju varje individ sin egen agent beroende av dess relationer till omvärld, grupper, teknologier, biologi, miljö, industri, osv. osv. Och, inte minst (och för att s a s argumentera lite grann emot Callon, Latour osv.) beroende av dess ”tillbakadragande” från specifika relationer (Harman, Graham).

1. En diskussion om Människan som konsument

Konkret fråga:

Varför konsumerar vi som vi gör och vilka möjligheter har vi att förändra våra konsumtionsönster?

Tanken med den här posten och ett antal fler planerade poster är framför allt presentera reflektioner kring konsumtionsvetenskap, konsumtionsteori, konsumtionsmönster och eventuellt diskutera sådant som (o)hållbar konsumtion. Varför? Därför att det är ett konkret problem, det finns intresse för det och konsumtionsvetenskapen har en del att tillföra en sådan diskussion utanför det akademiska samtalet. Man skulle kunna kalla det för en del av humanioras och samhällsvetenskapens nytta, om man vill. Det är ju förstås ett infekterat och lite krångligare tema, men där är alltså möjligt att se konkret problematiserande som något mer tillämpad humaniora.

Kort historik:

Vi lever i ett globalt konsumtionssamhälle med väl sedimenterade konsumtionsvanor och sedan länge bortglömda historiska rötter i utvecklingsprocesser efter massproduktionens genomträngande revolution.

 Okej, det är klart att människor konsumerade en massa grejer före industrialismens intåg, men det är väl ändå i den ”eran” som följer på just industrialiseringsprocesser som vi brukar tänka oss ett slags modernt konsumtionssamhälle, som dessutom numera är globalt i någon mening.

Lite intressanta siffror att tänka med och som kan beskriva lite av omfattningen av konsumtionen ur ett globalt perspektiv:

#The number of cars on the roads is increasing, leisure and business trips are becoming longer in distance and shorter in time,

#The ownership of household appliances is growing, and the size of housing per person is also increasing.4

#Consumption of electricity from space and water heating is on the rise, as well as paper consumption and waste generation.5

#The levels of meat and dairy consumption are also mounting not only in developed economies, but globally: in 40 years, global food consumption and production increased 2,5 times. 6

#From 1960 to 2000 water use increased 2 times and wood consumption – 3 times.7 The supply of goods from exotic locations is increasing, including fruits, wood and pets.

#The overall distances food travels is increasing, as well as the consumption of processed food and meat.8

#A lifestyle and culture that became common in affluent societies is going global through products and services, media, the globalisation trend and trade policies. Western brands of clothing and other products, restaurants and cafes are almost as common in Asia and Latin America as they are in Europe and USA.

 #The global consumer class is reaching 1,7 billion people and nearly half of it come from developing economies.9

#Many products, e.g. mobile phones, audio-video equipment and cars previously seen as luxuries are now becoming necessities in developed and developing economies.

#For most countries, recent changes in consumption patterns and levels have led to considerable benefits.

#For others changes in consumption patterns have been to the worst. For example, an average African household consumes 25% less now then it did 25 years ago. Out of 4 billion people in the south, nearly 60% lack basic sanitation, almost 30% have not access to clean water and 25% do not have adequate housing.10

#14% of the world population goes hungry every day and malnutrition claims

10 million lives annually.11

#30% of the world’s population continues to lack regular access to essential drugs, with over 50% living in Africa and Asia.12

 #Indeed, the world’s 20% richest people consume nearly 75% of natural resources.13

#The wealth of the world’s 225 richest individuals equals the annual income of the poorest 47% of the world’s population, or 2.5 billion people.14

 Källor:

citerade ur Concept paper for a sustainable future

 4 WWI (2004). State of the World 2004. Washington, WorldWatch Institute: 273.

5 EEA (2005). Household consumption and the environment. Copenhagen, European Environmental Agency: 72.

6 Ibid. 3

7 Ibid. 3

8 Ibid. 5

9 Ibid. 4

10 UN (2006). The 2nd UN World Water Development Report: ‘Water, a shared responsibility’. Paris, UNESCO: 601.

11 FAO (2003). The state of food insecurity in the world 2003. Rome, Food and Agriculture Organisation of the United Nations: 40.

12 WHO (2007). Homepage, World Health Organisation Retrieved on.03.06.2007 from http://www.who.int/en/

13 Ibid. 4

14 UNDP (1998). Human Development Report. New York, Oxford University Press for the United Nations Development Programme (UNDP).

Sammantaget utgör dessa aspekter några av flera anledningar till att ämnet ”hållbar konsumtion” blivit centralt för lokala, regionala, nationella och internationella politiska policyprocesser och beslutsfattare. För att komma fram till vad (hållbar) konsumtion egentligen är kan vi ställa oss många frågor:

-          Varför konsumerar vi som vi gör?

-          Vilka faktorer formar och begränsar våra val och handlingar?

-          Varför och när agerar människor mer miljövänligt, etiskt, hållbart eller för att åstadkomma en bättre mental, social och miljövänlig ekologi?

Ett problem med nuvarande tal om och indikationer till sådant som policy beslut och den politiska diskussionen kring konsumtion är kopplat till idéer och praktiker som innefattar hållbarhet. Dels förefaller det mig att beslutsfattare ofta relativt okritiskt menar att konsumtion och konsumenter utgör en positiv kraft i sammanhanget, dels att detta relativt okritiska perspektiv inte inbegriper en tydlig relation till konsumtionsforskningen och vad den har att säga om konsumtion och varför människor konsumerar som de gör.  Att mäta är en sak, att förklara, förstå och problematisera kan vara en annan.

 Vissa forskare väljer därför att i traditionell kritisk samhällsforskningsanda lyfta fram perspektiv för att kunna diskutera vilka förutsättningar ett sådant oreflekterat förhållningssätt gentemot konsumenter, konsumtion och konsumtionsmönster kan betyda för eventuell förändring. Ett exempel på hur man formulera denna kritik baserat på hur den politiska diskussionen kring konsumtionens och konsumentens roll till stora delar sett är den här:

 Earlier policy recommendations and public discourse about sustainable consumption often stress:

• The political role of consumers in promoting sustainable development by ‘shopping for a better world’ (e.g. Garner, 2000, p. 216, cited in Autio et al 2009).
• The position of an individual consumer as a sovereign economic agent capable of significantly influencing the structures and practices of consumer culture (Autio et al 2009, p. 40)

 Two problems:

1) Focusing on the individual

2) The ideas for change often fall outside the frame of everyday life

 (detta är hämtat från min egen forskning med referenser till forskare som tagit utgångspunkt i officiella dokument och en mer allmänt hållen offentlig diskussion som beskriver möjligheter och utmaningar kring en framtida värld där en hållbar konsumtion utgör en av grundpelarna)

 Detta innebär ungefär att man fokuserar alltför mycket på den enskilde, individuelle konsumenten och dennes förmåga att genom att shoppa för en bättre värld därigenom också kunna påverka sådant som strukturella aspekter av en historiskt framväxt konsumtionskultur (med allt vad det innebär), samt dessutom ha makt att förändra konsumtionspraktiker som per definition kan anses vara delade, kollektiva och utgöra något långt mer än det enskilda inköpet. Därför uppstår (åtminstone) två problem: för det 1:a, man fokuserar för mycket på den enskilde individen. Och, för det 2:a, de idéer som presenteras med intention att genomföra någon förändring faller s a s utanför vardagspraktiker och därmed vardagens konsumtionspraktiker där mycket av den s.k. ohållbara konsumtionen sker och därför också blir s a s ”osynlig”. Jag ska återkomma till vilka ontologiska eller ”teoretiska” antaganden som sådana perspektiv vilar på.

 Men den huvudsakliga frågan borde alltså vara något i stil med: hur kan vi uppmana, motivera och underlätta för mer hållbara attityder, beteenden och livsstilar?

 Det är viktigt att skilja mellan konsumentperspektiv och producentperspektiv. Förvirring och hoppande mellan dessa två begrepp och kan medföra problem. Kanske framför allt när det gäller abstrakta begrepp som upplevelse- och tjänstekonsumtion. Ett sätt att komma till rätta med denna förvirring är att se upp så inte produkten/tjänsten förväxlas med subjektets erfarenhet av att konsumera den (upplevelsen). Mer om detta i en senare post.

 I en uppdelad flerstegsraket tänkte jag presentera ett antal konsumtionsteoretiska perspektiv och eventuellt också addera en del aspekter från dessa diskussioner som kan vara matnyttigt för att överhuvudtaget kunna föreställa sig några av de utmaningar som är en del av att förändra konsumtionsmönster och livsstilar.

 En central utgångspunkt är att de konsumtionsteoretiska perspektiven

-          ökar förståelsen av konsumtion och konsumenter, samt

-          bildar underlag för att diskutera relevanta aspekter kopplade till eventuella förändringar av konsumtionsmönster.

 Nästa delsteg för en konsumtionsteoretisk förståelse för konsumtionens komplexitet blir att introducera ett (1) konsumtionsteoretiskt perspektiv i taget och försöka lyfta fram något exempel på hur detta producerar en viss förståelse, samt kanske ett eller annat argument för vad som eventuellt missas med just detta perspektiv.

Hybridcivilsamhälle: En tanke vidare, – från ”kulturradikalism” och kulturkonservatism till ”naturkulturradikalism”

I min värld skulle det vara möjligt att diskutera Hägglunds diskussionsinlägg om ”vanligt folk” (http://www.dn.se/opinion/debatt/sveriges-radikala-elit-har-blivit-den-nya-overheten-1.954221), Politik och hans undertryckta hat mot den intellektuella elit som han menar styr och ställer i den kulturella offentligheten ifrån en annan position än en strikt Politisk, i den meningen som Palmås beskriver här: http://www.isk-gbg.org/99our68/?p=356 ). Jag är egentligen inte intresserad av att diskutera Hägglund på Hägglunds premisser eller ”kulturradikalism”, utan snarare ”ontologisk politik” och hur det som diskuteras vid köksborden kanske har en långt mer ”hybrid” karaktär än vad jag först tänkte.

Palmås föreslår att politik inte kanske främst bör förstås eller framhärda i enlighet med den moderna konstitutionens (Latour 1987; Latour 2005) uppdelning av kultur som populerad av, just det, människor på ena sidan, och natur, ekonomi eller teknologi (ofrånkomliga och deterministiska tekniska framsteg, ekonomins järnlagar, naturlagar) som externt existerande lagbundna objekt på andra sidan. Och, det är precis det här som är det som Hägglund missförstår när han i sin karikatyr anklagar exempelvis normkritiken eller queerteori osv. för att vara lager på lager av ”sociala konstruktioner”, Maktanalyser och ett pågående påhejande av allehanda minoritetsskillnaders rättigheter. Queerteori och feminism, så vitt jag förstår utvecklingen inom vissa delar av dessa filosofiska inriktningar, är inte medspelare på de här premisserna, utan utgör snarare en långt ”radikalare” utgångspunkt när det gäller vad liv, natur, teknologi, ekonomi och människa beträffar. Åtminstone om jag förstått vad författare som Parisi, Haraway, Strathern, Bennett, Terranova, Clough m fl. beskriver. Och när ”kulturradikaler” menar att det hela handlar om att dekonstruera strukturer av  förtryckande normer, det som också är Hägglunds egentliga måltavla, är inte de heller med på banan när det gäller politikens ”hybrida” natur. Ett alternativ till denna position är, som jag tror att Palmås menar, en fråga om att välja en pragmatisk naturkulturradikal vändning, i meningen av att också saker – t.ex. filer och BitTorrent-teknologi – är politiska och därmed sådant som bör lyftas in till politiska övervägningar. Grejen är att det som Hägglund, kulturkonservativa och ”kulturradikala” menar är politik och dess egentliga fält: ”Kulturen” (politik, normer, civilsamhällesaktivism osv.) också är ”hybrider” (anti-modernistiska) till sin ”natur”. I allt större utsträckning är just det som ”folk” diskuterar kring köksbordet, frågor som skapar intresse och nya gruppformationer samt därmed nya normer och värden, just det, tekno- eller biosocialiteter (naturkulturer för att tala med Donna Haraway, Bruno Latour och Palmås).

HybridCivilsamhället och ”the things of politics”

När Palmås skriver: ”Att den politiska kampen utkämpas inom ett väl avgränsat fält – “Kulturen” – som är fritt från icke-människor (teknologier, artefakter etc).” är det en alldeles förträfflig formulering som knyter an till en mer ”radikal” förståelse av hur just sanningar (om liv, vad det innebär att vara människa, vad liv är osv.) deltar i framväxandet av kulturella identiteter, värderingar och aktivism. Ja, civilsamhället är i allra största grad också det ”hybrid” till sin bio-tekno-ekonomiska natur. Tänk exempelvis på sjukdomsrelaterade gruppformationer, genetikrelaterad aktivism och sådant som olika drogrelaterade sammanslutningar med fokus på att lyfta frågor till allmän diskussion i det offentliga rummet. Psykofarmaka framtagen för att påverka mänskligt beteende är i allra högsta grad ett exempel på hur ”Naturen” är artificiell, i samma mening som ”the human genome” programmet förändrar idén om liv och vad ”natur” är genom att visa hur artificiellt livet kan vara. Sådana ”saker” och hur de definieras och beskrivs bildar nya förutsättningar för att tala om civilsamhällets hybrida karaktär.

Det är inte bara ”saker” som visar sig vara politiska i definitioner som har att göra med filer, bits och informationslagringstekniker, även DNA, gener, ”livet”, AIDS (”health activism”), ”energi/miljö” osv. blir politiserat på ett liknande vis. Antropologen Paul Rabinow (1992) har använt sig av begreppet ”biosocialitet” för att beskriva denna process. Begreppet kan användas för att förklara framkomsten av nya grupper med gemensamma intressen och skapandet av t.ex. ”biologiska identiteter” (jmf identitetspolitik). Det utgör således ett intressant exempel på vad Bruno Latour skriver om som ”reassembling the social”, och hur nya kunskaper, sanningar och förståelse av liv är och vad människan är – förändrade förhållningssätt och insikter – kan involveras i ”reassemblings” av kulturella, sociala, ekonomiska och politiska praktiker; ”saker” som omdefinierar liv, t.ex. genetiskt betingade sjukdomar, alkoholism som ett sjukdomstillstånd som regleras på kemiskt väg, kemiska substanser som inverkar på depressioner osv., (omklassificeringar av sjukdomar som beroende av misstänkta gener, kemisk obalans, rubbade belöningssystem osv.) inverkar på identiteter och vad man uppfattar som att man kan göra åt dem. Nya tillfällen öppnar sig för att identifiera sig med andra, och sig själv; organisering sker på nytt vis i ett ”hybridcivilsamhälle” (t.ex. ”health activism”, ”health advocacy”, ”green living experiments” osv.)

Photo credit: Colin Beaven

Filosofen Noorje Maares (2007; 2009) har diskuterat en rad liknande exempel i sina studier av ”green living experiments”, där nya former av ”grön aktivism” öppnar upp tillfällen för människor att engagera sig på en konkret vis i relationer till hemmet och de sociomateriella arrangemang varmed man låter sina rutiner och vardagsvanor omstruktureras tillsammans med t.ex. energimätare och egenhändigt ihopknopade bloggar. Att på det här viset erbjuda vardagens och hemmets materiella objekt att delta i formationen av nya offentliga angelägenheter där ”naturkulturradikala” experiment kan delta i den ”ontologiska politiken” och sprida engagemang i människors vardag utmanar traditionella föreställningar om var Politik görs. Civilsamhällets 1990-tal, där fokus i den akademiska debatten framför allt kom att handla om de ”de nya sociala rörelserna”, normer/”Kulturen” och minoriteternas rättigheter, kan möjligtvis breddas med ett ökat intresse för ”the things of politics”, där sådana sociomateriella experiment som exempelvis ”green living” och offentliga angelägenheter utgör pragmatiska ”naturkulturella” delar av ett framväxande HybridCivilsamhälle.

ANT, ”kulturlighet” och emergens

Adj.1.neighbourly – exhibiting the qualities expected in a friendly neighbor (http://www.thefreedictionary.com/neighbourly)

Jag funderade på titeln på Latours senaste bok, Reassembling the Social (2005), och samtidigt återkom hela tiden en tanke på begreppen kultur och kulturlighet som gäckat mig på sistone. Det hela slog mig medan jag satt och svarade på ett e-postmeddelande från en kollega där vi diskuterat frågan om normer och assemblage (DeLanda 1997; 2006). Jag blev intresserad av att konstruera ett assemblage där dynamiken mellan element, inklusive normer, kunde fungera tillsammans med vardagsexempel och tanken på emergens. Min idé om det hela var tämligen oöverlagd, jag kan inte så mycket om normteori, men såg ut ungefär så här:

Normer och assemblage(?):

Ett assemblage är ju, vad jag utgår ifrån, en dynamisk sammankoppling av singulariteter (olika element; människor, hjärnor, kroppar, institutioner, teknologier, planer, skolreformer osv.) som tar bort fokus från subjekt/objekt relationen, men som på olika sätt behåller ett slags specifik identitet. Normer i någon mening borde ju absolut vara del av en sådan ”relativ invarians”. T.ex. normer i skolan osv. som upprätthålls eller hålls efter med hjälp av olika kontrollinstanser, rumsliga och tidsliga beteenden etc. Det som egentligen är det intressanta, åtminstone med D&G:s formulering av sitt projekt med assemblage och de ständiga ”flyktlinjer” som skapar just den där variationen i ett annars till synes stabilt tillstånd ( ”norm/-al-tillståndet”) är kanske anomalins (den mutationsbenägna variationen på mikronivå) roll: krafter som potentiellt skapar förändring; det som undergräver helheter och olika art-normer, exempelvis ”arten” skola och ”skol-normer” (nya sätt att lära; avarter från traditionella stereotypa föreställningar om lärande; nya fysiska förutsättningar med teknologier, lokaler, träning med grupparbeten istället för individuellt lärande för att stimulera diskussioner osv.). DeLanda, som är assemblage-fantast, har ju också skrivit en del av normers roll i generering av kulturella assemblage som sociala grupper, språk osv. Han menar att normer är ett slags replikatorer som lärs in i vertikal riktning (t.ex. genom föräldrar eller kanske lärare till barn och studenter). Men dessa finns ju också alltid i relation till sådana aspekter som ”ordnar” eller håller efter upprepningen; olika ”enforcement mechanisms” (tänk Foucault här; eller grupptryck; eller regeringskansliet eller vilka det nu är som formulerar uppträdandekoder för skolan; eller objekt som en fartbula och korridorer med videokameror). Så jag skulle, utan att direkt kunna det där, också tro att normer kan tänkas som ett slags ”performativ” makt, men som med allt annat, i relation till dess roll i en heterogen sammansättning av element som inte kan reduceras till det specifikt ”diskursiva” (slå mig inte för att säga så, men annat än tal)? Dessutom är ju normer alltid utsatta för konkurrens av andra flöden som sprids horisontellt istället för vertikalt; t.ex. i skolan skapas ju normer som traderas vertikalt i former av påbud osv., men där finns ju en uppsjö av andra idéer och regler som utvecklas genom interaktion mellan lärare, mellan studenter osv. som liksom existerar i samvaro med varandra.

Vad som slog mig i efterhand var något som kanske inte direkt har med normer att föra, utan snarare med ”kulturlighet”; generering av ”enhetlighet”, inklusive preferenser (individuella och kollektiva), normer och värderingar. För om det är så att en skola, inklusive alla de aspekter som räknas upp i tankarna ovan, plötsligt börjar bete sig – relativt kontinuerligt över tid – i form av ett mer eller mindre kontinuerligt mönster, skulle man då kunna tala om att det är frågan om att skolan s a s har en viss typ av ”skolhet” över sig. Det förefaller som att ett specifikt samspel mellan dessa komponenter kan komma att uttrycka exempelvis en skola som ”skötsam”, där förstås en hel del normer av olika slag deltar i upprätthållandet av denna skötsamhet; ”skötsamhetskultur”. Det skulle innebära att det evolverar en mängd olika ”arter” av skolor”, där variationer och mikromutationer pågår hela tiden och där förskjutningar sker. Som hela tiden måste relateras till olika ”enforcement mechanisms”. För att förklara exempelvis ett grannskap, kan man lite elakt, påstå att ”social science” framhåller sådana abstrakta strukturer som Klass, Makt eller Rasism. Medan ett mer ANT-inspirerat perspektiv snarare ser till varje grannskap som en serie händelser där ”grannskaplighet” och grannskap uppstår, inte något som kan tas för givet eller som existerar oavsett interaktion.

Vad menas? Jo, istället för att utgå från exempelvis Makt, kanske man väljer att utgå från en fartbula. I ett område där det bor barn bestämmer man sig för att placera ut fartbulor. Bilar saktar ned och effekterna av snabba billfärder i former av rädda barn som beter sig annorlunda på grund av bilarna förändras; effekterna av snabba bilfärder ”översätts” till att hanteras av fartbulorna. Kidsen, nu fria att leka på andra sätt, hänger sedan med varandra, lekarna tar nya vägar och därmed deras samvaro tillsammans. Sedan kanske ungarna, som ofta hänger många tillsammans åt gången, kilar hem till någon av familjerna för att leka inomhus. Föräldrarna lär känna barnen, som leder till att de telefonerar till andra föräldrar. ”Ja, Bosse är här, jag säger till honom att det är mat kl. 18”. Interaktionen leder till att man skjutsar andras barn till fotbollsträningen och så vidare; man utbyter tjänster och gentjänster, grannskaplighet börjar utvecklas och grannskapet blir verkligt. Grannskapet agerar som en aktör att räkna vid exempelvis påbud från kommunen om sophämtning eller när pizzerian intill vill öppna uteservering. Detta utan att involvera abstraktioner som Makt in i ekvationen. Det är ju förstås inte så att vägbulan ensam ger grannskapet, utan samspelet mellan en mängd olika element ger upphov till en entitet en skalnivå upp, så kallad emergens. När grannskapligheten väl uppstått är det exempelvis svårt att bortse ifrån hur tjänsten som killen i huset bredvid erbjöd mig förra veckan också genererade ett flöde av interaktioner i former av gentjänster. Men där finns också andra moment av mer ”begränsande” karaktär; det kanske inte ses med blida ögon om grannens hustru kommer hem med en okänd man. Ryktesspridning, överträdelser och endogena tillstånd genererade av säkerhetskontroller utvecklas som håller grannskapligheten vid liv. Grannskapet, som existerande entitet, agerar tillbaks på de delar (familjer osv.) som utgör de delar varmed helheten uppstår. Tills den dagen då något går snett och jämviktsläget förskjuts för långt. Någon kanske spelar för hög musik och grannen i huset bredvid blir så förbannad av misskänningsgärningen att han nitar grannen. Det hela eskalerar till obalans och musikterroristen flyttar. Det hela resulterar i en kaskad; övriga grannar känner inte längre igen sitt område, grannskapet är sig inte längre likt, det är bäst att flytta innan det går för långt. Man kan förmoda att området och de nya boende som flyttar in gemensamt genererar ett nytt jämviktstillstånd, nya ”comfort zones”. Det hela är ett förlopp där mänskliga och icke mänskliga aktörer relateras allt mer eller tätare samman till att till slut bli ett grannskap och granngemenskap.

Massumi och affektreklam: marknadsföring, varumärkesekonomin och affekt fortsätter:

                If we wait for threats to fully materialize, we will have waited too long. We must take the battle to the enemy, disrupt his plans and confront the worst threats before they emerge. In the world we have entered, the only path to safety is the path to action. And this nation will act.

                    – George W. Bush1

(POTENTIAL POLITICS AND THE PRIMACY OF PREEMPTION: Theory & Event 10:2 | © 2007 Brian Massumi,  http://muse.jhu.edu/journals/theory_and_event/v010/10.2massumi.html)

När jag läste dagens GP upptäckte jag till skräckblandad förtjusning hur ännu ett spännande exempel på ”ad-affect” presenterades. Att det tangerar den affektmoduleringslogik som nämns i citatet ovan från den förste president Bush blev uppenbart. Därför ska jag också använda mig av filosofen Brian Massumis (2002) tankar om hur affektmodulering bidrar till dagens ekonomiska, kulturella och systemiska organisering. Mer om det nedan, först lite kuriosa kring ett dagsaktuellt exempel på just detta.

Denna gång var det företaget Tele 2 som använt sig av direktadresserad reklam till svenska konsumenter med små barn, populationen svenska småbarnsföräldrar. Genom att anspela på abstrakta, potentiella händelser som involverar föräldrars relation till sådant som risk, rädsla och ansvar (empati för sina och andras barn), kläddes reklamen för Tele 2:s nya Comviq-kontantkort i besvärjande ”affektrelaterade” former. Det är intressent hur den nya tjänsten som erbjuder småbarnsföräldrar att öka sina trygghetskänslor – genom att förmedlas med en avslutande kommentar: ”ICE en försäkring som vi hoppas att du aldrig behöver använda” – talar i framtidstermer, i former av det som skulle kunna hända. Det vill säga affektmodulering. Vi kan formulera det hela enligt denna formel: sjösättandet av ”reklamaffekt” systemet (injektioner i former av direktreklam till populationen småbarnsföräldrar) fungerar som ett alarmsystem; det aktiverar rädsla och oro hos subjektet som en direkt nervös/neurobetingad respons (kroppsaffekt eller ”affect schema” som Protevi kallar det), som i sin tur kan beskrivas som småbarnsföräldrars disposition att agera. En disposition som tränas genom att ”hela tiden vara spänn”; känna av hot i omgivningen mot sådant som potentiellt kan utgöra risker för barnet? Detta kan ju förstås vara en överdriven analys, men tanken är (o)roande…  

 

 

 

Hur som helst, jag vill tolka detta som ett exempel på vad Brian Massumi (se vidare 2002) kallat för ”the primacy of preemption” när han argumenterar för hur affektmodulering intagit en hegemonisk position inte bara inom politiken (tänk diskussionerna om hotbilder och alarmsystem efter 9/11), utan även det ekonomiska fältet (se även min post om ”affekt som nödvändigt kulturvetenskapligt fält”). Massumi argumenterar för att dagens kapitalistiska system spelar en central roll för cirkulationen av rädsla (affekt) bland befolkningspopulationer, men här ser vi också ett tydligt ”småbarnsförälderssegment” som direkt interpelleras via direktreklamens kanaler:

Föräldrars rädsla kan utnyttjas i mobilreklam

“En försäkring vi hoppas du aldrig behöver använda”, stod det i reklamen för ett Comviq-kontantkort. Nu ska Konsumentverket granska om kampanjen rider på föräldrars rädsla.

Strax innan skolorna började i höstas skickade Tele 2 ut direktadresserad reklam till svenska hushåll. Där marknadsfördes ett särskilt kontantkort för mobiltelefoner.
Det speciella med kampanjen var att den riktade sig till föräldrar och barn som nu efter sommarlovet skulle vara ifrån varandra.
Enligt Konsumentverket är budskapet att konsumenten ökar barnets och sin egen trygghetskänsla om man använder kontantkortet, i motsats till om man inte gör det.
I slutet av reklambladet förstärks intrycket. Där står det med versaler att “ICE en försäkring som vi hoppas att du aldrig behöver använda”.
ICE är en internationellt gångbar förkortning som uttyds In Case of Emergency – i händelse av nödsituation. Under ICE kan du till exempel lägga ett telefonnummer i din mobil till den person du vill ska kontaktas om du hittas skadad.
Om något skulle hända barnet hade det alltså hjälpt om de hade haft kontantkort. Dessutom uppmanades konsumenterna att skynda sig att fylla på kortet med pengar – före den 31 augusti fick kunden en bonus på 100 kronor.
Av detta drar Konsumentverket slutsatsen att reklamutskicket är otillbörligt och strider mot god marknadsföringssed. Reklam får nämligen inte utan vägande skäl anspela på rädsla eller fruktan eller utnyttja olycka eller lidande.
Senast den 17 september ska Tele 2 ha svarat på kritiken.

(GP 2009-09-04)

Smitt(onto)logi och affektbomber: virtuella trygghetskulturer

Kopplar vi på ett smittontologiskt perspektiv (Kullenberg & Palmås 2008) på det här skeendet ser vi en potentiell ny ”rädsla-oro-baserad” föräldraekonomi växa fram som baseras på ett slags trygghetskulturella värderingar där framhävandet av förmågan att snabbt hantera riskmoment framavlade på delvis konstruerad manér av smarta marknadsförare utgör en central del. Spridningsmomentet för just det här segmentet av befolkningen – småbarnsföräldrar i kombination med modern kommunikationsteknologi (snabb överföring av data) – borde ju tillsammans med de väl utbyggda teknologiska grundförutsättningarna för mobiltelefoni, samt billigare versioner av de mest populära mobiltelefonerna, utgöra en fantastisk ”smittohärd” för sådana injektioner (affektbomber) som Tele 2 injicerat i ett redan fullfjädrat flöde och de investeringar som gjorts bland landets småbarnsföräldrar. Det fina i kråksången är förstås också att det inte finns några direkta socioekonomiska, könsrelaterade eller etniska hinder för en spridning av smittan; mobiltelefoner blir allt billigare, användning av kontantkort är ganska enkelt att kontrollera, småbarn finns bland delar av hela den svenska populationen av konsumenter, produkten utger sig inte för att direktkommunicera specifika statusgrupper eller andra socioekonomiska livsstilskategorier. Snarare utgör väl segmentet småbarnsföräldrar ett relativt universellt medium för just en sådan idé som marknadsförs genom att påtala risken av att inte ta ordentlig hand om dina egna och andra småbarn?

Affekt som nödvändigt kulturvetenskapligt fält

Intresset för affekt inom humaniora och samhällsvetenskapen ska förstås som en utveckling där utgångspunkterna är många, men de strålar samman i ett problematiskt förhållande till kulturvetenskapens fokus vid mening som kulturens och det kulturellas definierande element. Allt från mode till film till musik till politik till mat till kropp till landskap; kulturvetenskap handlar nästan alltid om vad saker betyder. Ungefär som när Tolkien skrev om Enternas saktmodiga diskussion om huruvida de skulle gå i krig med Saruman i Sagan om Ringen framställer kulturvetenskapen allting som talande – även träden – oavsett de vill eller inte.

Bortom denna fäbless för gångna tiders inspirationskällor; den dubbla hermeneutiken, semiotiken och ”kultur som text” hägrar intresset för det som metoder ämnade studiet av mänsklig mening och tolkning inte når (Barthes, Levi-Strauss, de Saussure, Ehn/Löfgren m fl.). Vi lever i en värld av affekt. Flera välrenommerade kulturvetare (Clough; Massumi; Deleuze; Lury; Thrift m fl.) menar att modulering av affekt på populationsnivå är en central aspekt av vår nutida värld, en säkerhetslogik som delas av både ekonomin och samtida kontrollmekanismer (Thrift, Glough, Deleuze). En expansion av våra tillgängliga studiefält, begreppsapparater och metodologier är därför nödvändig när ”affektmoduleringens logik” inte organiseras via mänsklig agens eller medvetandet, utan snarast via en materiell ontologi där icke-mänskliga agenser, kroppar och affekt utgör fokus. Filosofen Brian Massumi (2002) menar att affekt inte är en handling, utan kapaciteten att affektera och att bli affektera. Dessutom erbjuder det möjligheten att tänka ett ”utrymme” av överflöd; affekt flödar över i relation till medveten perception och är subindividuell. På flera sätt problematiserar affektbegreppet både socialisering genom att egentligen fungera ”försocialt” som kroppsaffekt och ett Foucault-inspirerat disciplinbegrepp genom att inte enbart fokusera på det meningsfulla, normalisering och medvetande (disciplinära kroppar och sinnen), utan även (okontrollerbara) sinnesintryck på gränsen för det fenomenologiska. Man kan undra om det finns några anledningar till att detronisera meningsbegreppet från dess centrala ställning som kulturvetenskapens självklara centrum. För vissa gör det naturligtvis det. Det är en av flera anledningar till att affektbegreppet lyfts fram som ett alternativ. Musik är ett självklart exempel på kulturella former som vägrar låta sina kvaliteter inramas genom att förstås som språk (se min kollega etnologen Jakob Wenzer 2007). Musik är något som genererar affekter. Men, för att klargöra en viktig sak; det handlar inte om att exempelvis musik, eller vad vi nu talar om: konsumtion, mode eller reklam, inte också är meningsfull. Snarare att vissa saker inte låter sig förstås utan att tänka eller uppmärksamma dess affektiva dimensioner. Denna dimension, vilket bör understrykas, måste förstås som sammanflätad med den musikaliska (addera valfri praktik) erfarenhetens kroppsliga natur: de fysiska, konkreta kvaliteter – ton, karaktär, kvalitet och konfiguration som relaterar till praktikens icke reducerbara materiella karaktär. Som Brown och Stenner uttrycker saken:

[…] ”euphoria and dysphoria are not the ground of any given emotion any more than musical harmony is the ground of the simultaneous tones which give rise to it. The names of the many emotions we experience aer merely the names given to differently assembled euphoric or dysphoric relations, akin to chords” (Brown & Stenner 2001: 95, citerade i Thrift 2007: 179)

Vikten av att uppmärksamma denna dimension, som sträcker sig långt bortom musikstudier, kan illustreras med vardagliga praktiker. Föreställ dig en föreläsningssituation och hur ditt röstläge, tonen som används för att adressera ett ämne eller en student, bestämmer responsen till det som sägs på ett mer direkt sätt än vad innehållet i det som sägs gör. Stämningar, tonläge, karaktär, intensitet. En semiotiskt (kulturanalytiskt) inspirerad tolkning av situationen kan säkerligen säga mycket om de koder som implicit medverkar att organisera föreläsningen som social situation med roller, positioner och regler, men fångar inte upp den ”kroppsaffektiva” kvalitet som hörandet, ett högt och agiterat röstläge eller en sövande och melodisk framställning innebär. Skillnaden är naturligtvis lika påtaglig när vi använder olika toner för att kommunicera med våra husdjur, som inte ens har ett språk, men där rösten förmedlar energier mellan kroppar i en spridningsrörelse av krafter utan sådant som meningsinnehåll eller ett kodat meddelande att tolka.

The Topology-approach to Culture and Manuel DeLanda

Since I’ve already began writing on a topological approach to cultures and culture-generating processes, I might as well prolong the pain by trying to include other writers, outside the ANT-school of thought, that might contribute with concepts for thinking “topological cultural theory”. Philosopher Manuel DeLanda (1997; 2002; 2006) explains topological thinking so that it includes all potentialities of a system, and he claims group theory can explain how those potentials might be affected to generate actual forms (stable state). Thus, breaking with (something that I now little or nothing about) geometric essences or properties (but I have translated these concepts into topographic and typological culture concepts in previous posts) – defined by DeLanda as ideal forms – (say a cube, crystal, globe, sphere, zebra, language, democracy, hierarchical organization, culture etc.) in favor of topological forms allows DeLanda to theorize forms as something that happens when “stuff” (elements with capacities to be affected and to affect) rotates, stretches, folds and so on, and not by comparing them to ideal forms. What DeLanda provides, through recourse to Deleuze’s body of work, is process ontology of mechanisms of immanence. He explains how to make use of the resources that generate form. Instead of a hierarchical ontology of spheres, organisms, and essences (that are supposed to work back at the elements that formed them without any causal links, i.e. they are actually without cause, an “outside source”, a god-send telos working as guide, already there, fully formed in a Platonic heaven), he treats all structures as spatial individuals created through causal (“triggers”; cascades) mechanisms/processes. DeLanda extends this ontology of scale (interacting cells as parts of organs/organisms, inhabitants plus flow of goods or energy as parts of cities, individuals and groups as parts of social movements) in his books to cover social, biological, physical, cultural, linguistic, economic and political complexity, and the main contribution, as far as I am concerned, is his focus on processes (contact; interaction; meshing; symbioses; transmission; diffusion; segmentation; selection etc.) that “work” on various materials. According to DeLanda spatial structures (for instance cultures) are not classified by its properties or “measurable” extensities (actualized, different than other cultures and defined by already actualized properties), but their relative invariance under transformation. What is important, then, is the capacity to enter into relations and to remain unchanged when affected by interacting parts (cells, individuals, inhabitants, traits; their interactions do not – at least not necessarily – transmit into change).  One example drawn from DeLanda’s assemblage theory (2006) is his idea of Weber’s ideal types as topological spaces: interacting parts form an emergent whole (the hierarchical organization) that gives rise to roughly three different states of “relative invariance” that define it as a spatial structure – in this case an authority structure (rational-legal, charismatic, traditional).

DeLanda’s work in Intensive Science and Virtual Philosophy takes it departure from mathematics and the theory of groups (I interpret this as multiplicities, following Deleuze). As I tried to define this topic that has been floating around in my thoughts, nagging away ever more aggressive lately, I looked into one of the writings of another favorite writer of mine, namely distinguished autodidact “street” philosopher Manuel DeLanda. Born Mexican, now living in New York, DeLanda has developed his very own branch of “assemblage theory”, drawing heavily on the concepts of the Deleuzian vocabulary and from the fields of complexity theory. Even though DeLanda has paved his way into the social sciences with his book on Social Complexity (ref 2006), it was in his major work on “the intensive sciences” (dynamic physics; post-Newtonian science) where he first elaborated the clear concept vocabulary needed to distinguish Deleuzian “realism” and the idea of an “abstract real” realm called “the virtual”. For many readers the concept of the virtual could of course connote something like a “non-realist” stance to the world, thus connoting a world of image, a Baudrillardian world of signifiers endlessly playing, changing positions. Not so for Deleuze or DeLanda, for whom the virtual is just as real as the actual (state of affairs, set of elements, actualized being, stable state being of a dynamic system). But, to fully understand the virtual’s relationship to the actual, the concept of the intensive – a third ontological dimension of the Deleuzian approach – could be of great help. For where the actual connotes “the current state of affairs”, the virtual is that dimension of the real that wasn’t taken, the road never trodden, the potentialities inherent in all matter, energy and information not to be found in actualized states as stable states. The intensive, quite much “in contact” with the virtual, is that process whereby flee-floating matter, energy, and information – the intensive genetic flux – “actualizes”, or better, “contracts” layers of intensive flow into from; i.e. form-giving, “chaotic-contracting” processes according to which matter-energy is given form. Why should we talk of such bizarre contexts such as the intensive and the virtual? According to Deleuze and DeLanda the world is not exhausted by its actual forms, entities already given their shape, but the intensive whereby matter is given form, and the virtual which guides without a firm hand (immanent connections made without recourse to any transcendental agents or inert/passive matter) – i.e. the “quasi-cause” inherent in all matter – are potentials, affects and “edges” of change whereby “things” either change or thresholds where a system breaks out of its comfort zone and becomes something else. Think of the way a small encounter with your car when it breaks down could both throw you into a state of rage and uncontrolled anger, and sometimes it doesn’t seem to bother you at all.  These two “states of mind” could be examples of a system that changes, enters a certain “basin of attraction” where the system has reached a stable state/intensive state continuum. The stable state that we can refer to the steady state is the actualized state of affairs; it is reached by “contraction” or by cancelling underlying “intensive states” out. But, Deleuze and DeLanda suggest that these states “co-exist” with each other, only they form a three-dimensional ontological plane; the actual, the virtual and the intensive (DeLanda 2002). This way of thinking is made clear in DeLanda’s writing on intensive systems in his Intensive Science and Virtual Philosophy (2002).

Virtual multiplicities and social movements

Two other works that plunge into the virtual philosophy of Deleuze is of course Empire and the Multitude (Hardt & Negri 2000; 2004), wherein they pose the concept of a multitude that potentially would push through the political realm and become a self-organizing system (somewhat of an anti-thesis of Weber’s ideal types of the hierarchical decision-making machines he pictured at the inception of modern society). Hardt and Negri propose the multitude in a similar way that would DeLanda was he to be interested in making those gestures in political discourse. The multitude is the virtual potential inherent in the current world state of affairs, and resonates quite well with some of the matters that are hold dear by DeLanda and Deleuze (immanence; dynamic processes; affects; assemblages). One can read Empire as the concept of a virtual power of action and the Multitude the intensive labor, the untapped reservoir of action and affect, the labor “outside capitals capture”; i.e. pure intensity and energy. But, as I read DeLanda, he puts a lot more of effort into thinking the intensive realm; the passage of the virtual into actual and the actual “back into” the virtual than do Hardt and Negri. Therefore, again possibly, DeLanda could be a richer source if one is looking for the concrete formation of novel political assemblages than is Empire or the Multitude, but still wants to remain within the contours of Deleuzian ontology.

Instead of looking to deep into the virtual philosophy of Hardt and Negri, and their concept of the multitude (with its Marxist over determinations), the real effort, as far as research on political assemblages and intensive processes giving birth to social change and novel states is concerned, we could look into the works of social movement theorists such as Chuck Tilly, Sidney Tarror and Doug McAdam (2001). These writers are working out concepts for the plane of intensive processes whereby actors important to understand social change and political assemblages are explicated. No needs to care for conceptual babble; what DeLanda terms – with correlation to Deleuze’s ontology – intensive form-giving processes are approximately the same as the processes that McAdam et al name “mechanisms”. Robust processes present in many different historical contexts giving form to larger social entities such as social movements.

Social movement theorists have also developed a repertoire of mechanisms at small social scales, amongst others different sets of brokerage-mechanisms: mechanisms present in processes whereby “stuff” (for instance people or brains) are brought together not previously so; relational brokerage (bringing, for instance, two separate groups together through mediators such as horses, messengers and their objects, or Internet-based e-mailing lists), cognitive brokerage (a process whereby two “frames” (individual or collective) for interpreting events in the external world are put into resonance and form “master-frames”; for instance an anti-capitalist frame or an “anti-globalization” frame collecting several overlapping cognitive frames resonating together into a larger “entity”) and “multiple targeting”, where several different ideoscapes (Appadurai) are brought into contact while activists trying out different abstract categories that afford smaller sets of political and cultural issues to find linkages and connect (for instance “fair trade”; “youth issues”; “immigrant labor rights” etc.), and thus form network-links across movement-borders. There are several other mechanisms that in combination would amount to a complex set of intensive form-giving processes related to the political world and social movement formation (usually very large spatial entities): enforcement mechanisms, dissonances between radical and reformist parts; “hierarchization” and “meshworking” tendencies; dynamic conflict-imbued processes of political opportunity structures; mobilization processes; identity formation (individual and collective) etc.

Topologies, processes and culture

A “subset” to these processes or the “original mechanics” of culture-formation would be Tarde’s theory of association and imitation (1921), examples of micro-events leading up to large-scale cultural entities such as mass phenomena, social norms, linguistic patterns, and cultures (for instance education, institutions, democracy, scientific communities with their theories and truths).  DeLanda tries out something quite similar to Tarde’s theory of imitation and association in A Thousand Years of Non-linear History (1997) but makes use of “sociolinguistic theory” for explaining such large scale entities as French culture (ibid. 199). Following many aspects similar to that of meme theory, DeLanda explains culture as an effect of two flows of matter: the flow of memes and the flow of norms (incl. references to the role played by replicators such as genes and routines and thus not “falling into the memetic fallacy” on missing out on the “subjective” aspects) – both of which are examples (just as in neo-Darwinism) of replicators, only they are active in the cultural registers. Norms are replicated vertically (through institutions such as family, church etc.) and memes replicate horizontally (through social networks, friends, etc.) both of which are examples of enforcement mechanisms (DeLanda 1997: 192). So, there are variations among the elements (vowels, “sonic sounds”, phonemes, traits, dialects, individual differences: enacted through contacts) that are “contracted” (differences are cancelled out; homogenization) through selection mechanisms (for example in-group pressure, social hierarchies, elites, government, informal social network loyalties) that equals intensive social morphogenetic processes that amounts to the same logic that do “surface tension” in the physical register actualizing the process where water-molecules go from dynamic interactions into more stable ice-cubes. Interestingly, DeLanda is not as straight forward in this book on these concepts as in his later accomplishments, and does not explicate the whole ontology of the intensive and the virtual in the same clear language. But, nevertheless, the ontology is there.   

Affective Networks: Varumärkeskultur, konsumtion och affekt

Affective Networks: Varumärkeskultur, konsumtion och affekt

Ett aktuellt exempel på hur affekt empiriskt förekommer i marknadsföring, samt dessutom ger upphov till oväntade effekter (”affect is always felt as effect”, Massumi 2002) är den uppståndelse som tornat upp sig i samband med att svenska Apoteket lanserade sin Apolivareklam. Reklamen har sänts under vår, sommar och höst (?) 2009 med förhållandevis stora och oväntade effekter i former av affekt (rädsla) [Thrift 2007; Protevi 2002]. Reklamfilmerna som producerades för Apotekets Apoliv serie/produkter var 30 sekunders långa filmsekvenser där modellen Adina Fohlin ska illustrera nordiska förhållanden, men många ansåg att reklamfilmen i själva verket påminde om skräckfilmer. I en intervju med Apotekets varumärkesansvarig, Eva Fernvall, berättar hon om hur försäljningen av produkten har fördubblats efter reklamens genombrott och det är högst sannolikt att uppmärksamheten – uppmärksamhet är en bristvara och en energi som måste kanaliseras! [Crary, 200x] – har varit en viktig ingrediens i framgången (Metro, 2009-08-27). Förutom Apotekets eget arbete med att saluföra produktserien har konsumenter på eget bevåg och med hjälp av sociala media som Facebook.com fortsatt att kommunicera, diskutera och hålla uppe intresset för reklamfilmen och därmed produkten. Facebook-gruppen ”Jag är rädd för tjejen i Apolivreklamen” startades som en reaktion bland konsumenter. Detta skedde alltså utanför eller bortom all kontroll från företagets sida och det som är intressant i förhållande till den här postens fokus, är hur detta intresse, den väckta nyfikenheten, kommunikationen, värde-förhöjningen (försäljning) och exalteringen (intensiteten) alltså började eller motiveras av den abstraka driften vi känner som skräck eller rädsla, kanske i kombination med väckt nyfikenhet. Detta affektiva tillstånd – 80 000 konsumenter som är rädda, delar vad Protevi med Deleuze, Le Bon, Thrift och Freud kallar för ”shared affective state” – utgör ett exempel på hur den här typen av icke rationell, känslorelaterade tillstånd, där erfarenheter av skräck, rädsla och motbjudande referenser skapar mervärde, intresse och nya relationer där människors värderingar och erfarenheter enrolleras i ekonomin.

Varumärkeskultur är det begrepp som vi kan använda för fenomenet och det som är i fokus är affekt; tillstånd som inte passerar genom medvetandet, aktualiserade via möten med exempelvis produkter, samt dessutom känner vi dem i dess effekt – dvs. affekt känns som responser av extern stimuli (Deleuze). Massumi (2002) är kanske den kulturvetare/filosof som intresserat sig mest för den s.k. ”förlorade halva sekunden” varmed respons sker innan medvetandet registrerar densamma och positionerar den på skalan av tidigare erfarenheter. Thrift (2007) argumenterar för att nya media och kommunikationsteknologier erbjuder ”fertile ground for imitative transmission of [emotions and] affect”, vilket skulle vara exempel på hur man försöker skapa nya relationer mellan producenter och konsumenter. Den uppmärksammade Apolivreklamen satte skräck i hundratusen svenskar:

 http://www.youtube.com/watch?v=I4R1JMXFAg4 

 Några exempel på kommentarer till filmen visar hur människors tidigare erfarenheter involveras i tolkning och upplevelse av filmen:

“Hon påminner om flickan i exorcisten”,

“SAW-filmerna har ju 18 års åldersgräns, men nu börjar dom visa sånt som reklamfilm”

“Ser ut som hon ska hoppa ur rutan och ta mej”

Så skriver några av medlemmarna i Facebookgruppen “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”, som på kort tid fått över 80 000 medlemmar.

Det som håller dem sömnlösa är reklamfilmen för Apotekets nya skönhetsserie. Den 30 sekunder långa filmen har gjorts av Johan Renck och musiken är en gammal folkvisa med nyskriven text som framförs av Sara Assbring, även känd som El Pero Del Mar. (http://www.metro.se/2009/07/29/80977/50-000-livradda-for-apolivareklamen/ 20090827)

Således, reaktionerna på filmen involverade inte enbart produkten, utan även sådant som historiskt sammankopplas till skräckgenren. Men, även kompositionen med en film och bild som ackompanjeras av en gammal folkvisa med tillhörande text resonerar med begreppet affekt och dess verkningar. Det är inte ovanligt att vi liksom omedvetet registrerar sådant som melodier, takter, rytmer och i igenkännandets vanemässiga repetitioner låter våra kroppar lugnas eller exalteras, i samvaro eller sam-rörelse med musiken. Kulturellt betingade “reflexmässiga” och rent kroppsliga affektioner som resultat av hur vi traditionellt uppfattar vissa melodier tangerar kroppsliga rörelser (”shared affective state”). Den vemodiga folkvisan framkallar vissa förväntningar som påverkar vårt humör, vilket samverkar med hur arrangemanget framskapar och organiserar affekt-strukturer som kanske lite förvånande vanligtvis tillhör rädslor framkallade i helt andra sammanhang än att titta på reklamfilm. Rädsla, förväntade hot och vemod resonerar utan att vi s a s överväger våra reaktioner genom att rationellt kalkylera hur vi närmar oss produkten som reklamfilmen är menad att sälja. Vissa som jag pratat med menar i själva verket att det tog lång tid innan de ens visste vad reklamfilmen var reklam för! Intresset väcks men på ett inverterat vis genom att tilltala oss som rädda och hotfullt förväntansfulla.

 1900-tals sociologen Gabriel Tarde hade ett effektfullt begrepp för den här typen av fenomen eller processer, han kallade det för ”somnabulist”, dvs. ett slags halv-medvetet smittande som sker hela tiden.

Actor-network Theory and Culture

Actor-network theory was developed by Latour and his colleague at Mines Michel Callon and the British sociologist John Law. Latour’s version of this theory argues that cultures work as networks, with objects and people as acting and being acted on to create culture. ANT suggests that culture is a process in which objects (the actors, be they human or non-human) and ideas interact on the same level and with the same ability to create change in a culture. The driving force behind the process in these networks is the desire on the part of individuals, institutions, and objects to win acceptance for a particular kind of knowledge (this must be expanded to practices, ideas, memes, styles, fashions, etc). This acceptance is gathered by the actors interacting with one another, sharing and trading knowledge and expanding the network. Thus the scientists at the Salk Institute created and promoted their form of scientific knowledge through their interactions in the lab with each other and with their experiments and equipment, and also with those outside the lab through collaboration, publication, and competition (Latour 1987; Latour and Woolgar 1979). These are important issues for thinking culture as process; or the fluidity of culture/technology/nature hybrids. And, it is a view of culture as the processes whereby certain “traits” – say an idea, a representation, a certain way to greet family-members, a gesture – propagate. For Latour the Pasteurization of France happened through these kind of processes, and a certain “foodculture” or a change in French foodculture came about. Another way to conceptualize these thoughts would be to describe culture through a cultural evolution approach:

 

Culture evolves through the advent of cognitive causal chains, which span across individuals and their environment, and which distribute mental representations and public production in the population and its habitat. Institutions are characterized by the specific causal chains that distribute representations. These chains include representations that cause the recurrence of a series of events and thus regulate the distribution of a set of representations to which they themselves belong. Saying that some cultural phenomenon is an institution is, in this theoretical framework, explaining that some representations that are part of the cultural phenomenon cause it to endure. (Christophe Heintz 2007)

 

Cultures are not [at least not in the way we traditionally allude them to be]topographically closed units (like a village or the Salk Institute; i.e. the traditional anthropological definition of cultures as bound to place, region etc.), nor are they typologically closed (identities or categories of that or this kind of people with certain properties dispersed among the particular population in question; i.e. the version of anthropological definition of culture as “shared values” or “a way of life” that defines you as part of a Culture/a Whole, even though these patterns do exist as results – they are not starting points for an “ANT-informed” version of culture studies). Instead I would say that the focus shifts from product to processes whereby patterns emerges; a dynamical process approach, where Latour would suggest to us that we ought to follow the mediators – “things” mediating and associating stuff into cultures.

Cultures are topologies (emergent phenomena with structures that follow the dynamic interactions between heterogeneous elements giving rise to different more or less open patterns of interaction: culture-processes). One way to conceptualize this topological and spatial recognition that resonates well with contemporary globalization processes is the concept of scapes (Appadurai 1996). What scapes does, as a “thought-image”, is to bring to the fore how culture(s) now can be theorized as spatial multiplicities; global projects such as large social entities works on several different social scales, and various spatial levels. Different temporalities mix with spatial multiplicity. A scape is an intersection of several different scales, and not reducible to any single one. As Sloterdijk would have it, no man is an island; or we are “spheres”, “being-with-the-world”; a household; the womb etc. Cultures as scapes grasp this radically relational and process-like approach to culture-as-process (for instance “globalization”). Still, scales condition each other, act back and push forward (like genes, proteins, cells, organs, organism and environment), without determining the others. They condition and constrain each other. Feed forward and feedback. The scape figure extracts these aspects of the landscape feature of the term. But, Appadurai is keen to remind us that the cultivation in question is not bound to any particular place, but, rather, a process that happens in movement (information flows, immigrant movements, product flows etc.); against gravity (against deep structure, essence, place and identity, etc.). 

 

Sometimes these cultural dynamics give rise to rather homogeneous compounds, like 17^th century French culture with the city of Paris as a strong centre for distribution and controlling a process of cultural homogenization of large geographical areas, populations, customs, language etc. This of course changes with, for instance, the introduction of communication technologies such as railways and later on, the Internet. These material objects and cultural artifacts thus work as sources for cultural change; a state prior to cultural stasis, or stable state “Parisian culture” as in the example provided above. This is one important lesson that we can draw from reading and trying out ANT-methodology in our studies of culture inspired by ANT’s typologically informed process-ontology, theory of translation, or associational ontology. My own interest in this kind of culture-analysis rests with its materialist- and/or “object-oriented” connoctations. I am stutying, or at least plan to study, what I choose to call “Culture of Ethical Consumption”. Given the tools provided by ANT for studying culture, this means that in my case I have to stay close to how, where, with what, by whom, and so on, that cultures of ethcial consumption are translated, where “stuff” gets associated into smaller or larger compunds of actants interested or supporting ethical consumption. What groups are contaminated? What channels, media, Internet etc. provide structures for communciation? What plans, devices, standards etc. mediate “ethical products” and therefore afford consumers to become “ethical consumers”. What social constraints work as “resistance barriers” to such a change? Being ethical isn’t an abstract value to be found in practices already defined by some universal human standard; it is hammered out, afforded and enrolled through various market devices, enlisted demands, plans and lists for purchases, guides, and so on ad infinitum. Also, Culture of Ethical Consumption works on several different scales, not only through networks of actants, object-mediators or material arrangements prescribing certain actions, it also works on several social network-scales; municipal politics, lifestyles and social groups, social movements, families, schools, and ethcial traders or companies. And, importantly, this kind of culture-analysis cannot be done by, for example, textual analysis of documents without considering “discourse in context” (discourse analysis) or economic (Marxist) ideology-critique which give away all answers either to meanings, interpretation, or economic determinations by recourse through a master narrative of social forces acting from the outside on circumsbribed individuals trapped forever in the nets of power (“power game” of Foucault?).